Regnet föll och jag gick där, som
om jag voro vädrens furste,
eller himlens upprätthåll\'re:
Skapare av moln och stjärnor.
Men jag föllo snabbt tillbaka,
till min verklighet så trist grå,
gick min tur och tänkte bort mig,
bort till somrar som har flytt.
Plaska lite i en vatt\'pöl,
önska ja\' vart barn igen,
lyssna till en gök i fjärran,
som gol in att våren kommit.
Och ibland så titta solen
fram igenom gråa molnen,
lyste opp den mörka skogen,
och drog fram de älvors dans.
Så, jag tog min färd då hemåt,
gick förbi där deras fester,
glömda alver som där dansa,
medan solen åter sken.
Men jag mötte åter landsväg,
svart och hård och ful den var,
där bilar, bussar tar sig fram,
mot ett fjärran okänt mål.
Så jag styrde kosan hemåt,
fann att jag var mycket trötter,
lade mig att vila litet,
på min bädd att drömma sött.
Ja, jag lade mig att läsa,
Kalevalas hjälteepos,
ja, jag drömde mig där in i boken,
där var nu mitt nya hem...