Halten av poesi varierar med olika inlägg. Tondövhet är en annan brist man kan finna. Det nuvarande läget i svensk politik leder tanken till båda.

Ingen någorlunda tänkande person tvivlar väl på att Löfven tog på sig ett stort ansvar - och en mycket krävande uppgift - när han åtog sig att leda landet. Men valresultatet pekade så, och han gjorde det alla väntade sig.

Då han och de flesta andra vill marginalisera SD, som inte bara är vågmästare utan har avsevärd politisk kraft, får man tänka till lite. Vad sa väljarna? Lite bakgrund, som jag sett saken: De politiska ambitionerna skiljer ganska marginellt mellan S och Alliansen i de flesta sakfrågorna, medan  det finns en skiljelinje på ett ideologiskt plan. Ett plan som ibland - med all rätt - är svår att omforma till praktisk politik. Förenklat gäller att enskilda krafter står mot centrala (politiska). Man överlåter tyngdpunkten för beslut och handling att ligga där. På det ena eller andra stället. Mer eller mindre.

Det var därför naturligt för Löfven att försöka träffa överenskommelser i ett inledande skedena med Alliansen i första hand. Med V i andra. Men tillsammans med V rår man inte på SD och Alliansen tillsammans. Så prioriteringen borde vara ganska given. Ändå tycks den S-budget som nu ligger vara ett resultat av samverkan mellan S+MP+V. Kanske ett resultat av att Alliansen riskerade att sälja sin själ innan man vetat den politiska betalningen. Det var ju ett inledande skede. Rimligt vore att S lade fram en budget med sikte på väljarna i stort. Då hade man förmodligen fått igenom den.

Höjer man blicken och frågar sig vad valet visade, så var det ingen tyngdpunkt för vänsterpolitik. Lika lite som för någon typisk miljöpartistisk politik. Inte heller någon förment rasistisk politik. 87% röstade INTE på SD (Om man nu ska anse att de driver en sådan politik). Det tydligaste tecknet i valet är en ganska väsentlig värdegemenskap mellan de båda största partierna, S och M. Eller kanske S och Alliansen. Där partier med tyngdpunkt i motbjudande och orealistiska strävanden ligger utanför. Där övergripande ideologiska mål inte har kunnat omsättas i praktisk, ansvarsfull politik.

Min slutsats är att Löfven (S) borde ha bildat regering på egen hand, för att på så sätt på så sätt få mera utrymme att tänka i de ansvarstagande termer man ofta gjort förr, och lagt mindre krut på taktiska förhandlingar. 

På så sätt kunde man ha utformat en budget som tar fasta på de breda värderingarna i samhället. Då hade det funnits något att förhandla kring med andra ansvarstagande partier, och komma överens.

Det finns en utbredd vanföreställning att det är något bra att demokrati kan leda till att 51% styr över 100%. Så KAN det fungera, men för samhällets bästa ska man söka bredast tänkbara lösningar i alla lägen.

Inte minst (utan mest) i statsbudgeten.

Skolbänken nästa? Vem?