En sak som bekymrar mig är att media inte bryr sig om fakta, särskilt i politiken, utan nästan bara om sensation. Jag tror att SD kommer att växa i nyvalet, beroende på att deras budskap tigs ihjäl. Knappast populärt bland väljarna. Jag vet inte så noga vad de står för, men bedömer deras framtoning. Också. Det är prydliga pojkar och flickor. I fyllan och villan har en del företrädare uttalat sig rasistiskt, men det känns som att man från centralt SD-håll hanterat detta så det är uttömt ur sensationsjournalistisk synvinkel, och kraftfullt (nåja) fördömt sådant uppträdande, liksom bakomvarande värderingar. Eller? Vi är nog många som låter oss påverkas av vad som står på löpsedlarna, sedan tar vardagsbekymren över. Så kvar finns nog främst en utbredd motvilja bland väljarna att de etablerade inte vill (törs?) tala med SD.  Och medias ointresse för att föra ut vad de står för, spär på. Är det att värna om demokratin?

I en värld där globaliseringen växt oerhört snabbt, känns det som att vi gått för långt, som i så många andra sammanhang. Pendeln du vet. EU har vuxit för snabbt. Grekland lurade sig in. Frankrike skiter i budgetdisciplinen de själva står bakom och så vidare. Borde vi då inte fokusera på att sköta vårt egna, hemma: Det är nationalism och det låter alldeles för likt nationalsocialism (=nazism). Bevare mig för den parallellen, men nationalism som begrepp får väl inte ses som kidnappad av dessa tyranner för all framtid? Var det därför motbjudande att se SD-sympatisörer vifta med svenska flaggan efter deras framgångar i senaste valet? Bara undrar. Det känns så.

Fram för sans och balans också i politiken. Någon stans finns väl fast mark också i politiken. Demokrati anser väl de flesta numera som självklar. Men inser man att den också måste värnas? Andra fasta punkter då? Ska man inte våga lita ens på partiprogrammen? Eller? Jag har aldrig sett någon läsa ur dessa, i TV?