hon tittar på mig som man tittar på en gammal rostig cyckel
som gått i arv från generation till generation
ens egen från förr

som man tittar på något man motvilligt håller kärt
av gammal vana kanske mest
något fult men ändå så fint

jag säger nåt i stil med: om du bara säger vad grejen är...
inget kan inte fixas, jag tror det, eller?
och då drar min mage ihop sig

men hon är alltid överlägsen, tuff och hård men skör, en frusen lilja
jag kan också va en tönt, säger hon
men när jag gör det är det gulligt

hon är så smart min tjej, min lilla flicka, min pärla..?
men hon kan vara svag, även hon
så jag börjar alltid gråta, just då