han ser koncentrerad ut
som om han inte var
ett barn
bygger varje dag
sin legoraket
talar inte längre
för det är ingen som hör längre
skrattar inte
för ingen håller honom på axlarna
gråter heller inte
för ingen torkar honom mer
på det sättet
han sitter på sin vanliga plats
försiktigt bygger
tålmodigt
sin legoraket
att föra honom till pappa
möta honom igen
där han kan krama honom
och tala och skratta
och rida på hans axlar
riktigt högt däruppe
i himlen