Jag har dragit mig loss från dig, men förgäves.
Mitt jag flyr mig regelbundet,
utan att bry sig om mig.
Det flyr till fots, om månlösa nätter.
Innan det kommit ut
kysser det barnen på pannan.
Lillhjärtat. Älskar dig. Lillhjärtat.
När det tar på sig skorna vid utedörren
stannar det upp.
Det vänder huvet en sista gång.
Tittar. Lyssnar. Luktar-
hemmets doft.
Skuggor sliter sig från fönsterrutorna.
Spisen, lysen, allt är släckt.
Alla sover-
jag själv med, oroligt.
Väggarna sluter sig sakta,
möts över mitt huvud.
Men mitt jag går inte att hejda mera.
Godnatt min älskade, säger det,
lycka till, alltid.
Och så ger det sig kallblodigt ut.
Det går som en dement varelse,
en patient på rymmen
iklädd sin sorgepyjamas.
Mitt jag söker dig.
Det kliver på nattbussar, t-bana,
via T Centralen
över Essingebron.
Folk tittar konstigt på det,
förbluffade resenärer, taxichaufförer,
poliser som larmar på radio,
50:R257, upprepar 50:R257
det har visst rymt igen.
Låt det passera, det är helt meningslöst.
Sista sträckan går det till fots
på den månlösa natten, som när det gav sig
i väg. Alla cirklar längtar efter
att få sluta sig på något sätt.
Även denna. Även du. När det kommit fram
framför din dörr, så låser det upp magiskt.
Det tar av sig skorna.
Hänger sin skugga på klädhängaren.
Ett konstigt ljus börjar gry
över den månlösa natten
när mitt jag lägger sig bredvid dig
som ett barn. Lillhjärtat. Älskar dig.
Lillhjärtat.