-Men snälla! Hur vet du det?

- Jag har all möjlig skit i kroppen, och nu känner jag att influensan smyger dig på. Det finns ingen chans, och lika bra det. Och finns det något efteråt, så är det väl inte fel om jag hjälper dig lite.

• Stanna en stund! Jag sitter här för att kanske få lite värme av någon som vill .. ja du vet. Det är ju här bilar passerar långsamt. De allra flesta är bilburna. Men vi kan ju gå bort till varuhusentrén där borta och prata. Där är det lite värme och kanske något att ta om sig i sopcontainern som står intill. Det brukar dröja någon minut innan vakterna kör ut mig.

Oj så stel jag har blivit. Ont i underlivet! Det måste vara urinvägsinfektionen igen. Jag går ju lika böjd som tanten. Kan inte räta på mig riktigt. Så hon glor! Var jag inte tydlig nog?

-Kom nu!

Så hon hasar sig fram. Det syns att hon inte har mycket krafter kvar. Och verkar ha ont överallt i ben och fötter. Trots rollatorn har hon det mycket svårt. Ena skon saknar ju sula! Jag kanske kan stötta henne lite. Oj vilken tid det tar att gå dessa 15 meter! Men ska man dö inom ett par timmar, så är det kanske inte så konstigt. Aj! Vad var det där? Någon kastade en sten på mig. Det gör riktigt ont i armen nu, men jag bryr mig inte. Det hade jag nog gjort förr, men jag dör väl också snart. Kärringen hötter med käppen åt pojkspolingen som står bakom ett träd och glor. Usch, så han grimaserar.

• Kom hit om du törs! Fegis. Är du det? Säg något! Fick du också stenen på dig? Eller någon annan. Eller var det bara en sten?
• Nä.

Å så skönt med värmen. Den kommer så fint smygande i svängdörren. Får hon med sig rollatorn? Typiskt, nu springer pojken och tjallar för butiksvakten. Jag vecklar ut frigolitskivan. Den rymmer oss båda. Kanske får vi en minut eller två att värma oss på. Så hon skakar! Hallå! Hör du mig? Hon reagerar inte! Sitter hon här och dör nu? Jag får svepa om hennes sjalen. Och hålla om henne. Men hon skakar sakta på huvudet.

• Akta dig! Jag smittar.
• Jag lever inte så länge till själv. Bryr mig inte om smittan.
• Rollatorn stal jag på äldreboendet tvärs över gatan. Kan du lämna tillbaka den när jag är borta.
• På hederord! Det lovar jag.
• Har vi någon heder?

Jag svarar inte på den frågan. Synd att det inte fanns något att svepa omkring sig. Men än är det ju ok. Så länge vi kan sitta här. Jag går nog ut och hämtar den där halvätna hamburgaren. Åh, den satt fint. Brödbit och pommes fanns det ju också. Lite lera och grus på maten gör ju inget. Där kommer en bil och spanar! Har för ont för att orka. Ser ju inte klok ut i den här plastsäcken, så det är väl ingen chans. Jag går in till tanten igen. Heder? Har jag det? Oj! Hon kommer stapplande ut genom porten igen. Och stöder sig mot väggen. Med min frigolitskiva. Jaha! Vakten förstås. Hon tittar försiktigt bakom sig.  Och ungen kastar sten på henne! Nu är jag inte så stel längre. Jag springer bort och hjälper henne. Och rollatorn är borta!

• Aj! En sten till! Snälla, låt bli! Ser du inte? Fattar du inte? Förstår du vad du gör?
• Akta glasrutorna, ungjävel!

Jaha, glasrutorna. Inte oss. Å, så hon darrar.

• Orkar du ta ett par steg till?
• Vart?
• Ser du ån där borta.
• Dit orkar jag, men inte längre. Vi går dit.
• Jag följer med. Över kanten. Jag också.
• Varför?
• Ingen ska dö ensammen!