En gång på våren, i blomsterdräkt så skön
Jag sträckte min hals långt över gräset
Jag såg för första gången, från jordmån och från frön
Solens strängar spela över näset
Ur livet som förruttnat ska jag sträcka mig med lön
Och dricka ljus från himlen för att bli evigt grön

En gång på sommaren, i sydvästs varma fön
En fågel gick för landning mot min krona
Jag kände första gången mitt djupt fördolda kön
Med naturens skönhet sig försona
Bäckens glada virveldans slog följe med den mön
Och skred så fram mot skog och äng för jorden evigt grön

En gång på hösten jag susade en bön
Då mörker låg vidsträckt framför ljuset
Himlen föll i sorgmod med suckar och med stön
Och löven såg livet efter ruset
Och ryttarna på molnen slog skarpt med sina spön
Ett dån från himmelens klockor sa mig; aldrig evigt grön

En gång på vintern, naken som små frön
Jag sträckte min hals för sista gången
Jag såg ett vackert skimmer vid ett nära krön
Till kristaller förfrös den ljuva sången
Och jag fick se att jorden vår är alltid lika skön
I frid gick sista tanken; ingen evigt grön