Söndagen den 10e december 2023. Jag skulle till Hanna och Johan för julbak, men de blev sjuka och det ställdes in. Jag var trött, så det var på sätt och vis skönt att inte behöva ge sig ut i kylan och att inte behöva åka de 50 minuter det tar att åka från Flemingsberg till Åkeshov, med lokaltrafiken. Jag bestämde mig i stället för att göra ett storkok av saffrans-pasta med salsiccia-färs. Det blev lyckat och gav mig fyra matlådor inför arbetsveckan. De föregående veckorna hade jag träffat en norsk tjej, bosatt i Stockholm. Vi hade några fina dejter, men jag kände snart att hon inte var vad jag sökte efter. Hon var inte min person. Så jag var återigen tillbaka på dejting-apparna, något besviken över detta. Jag hade tröttnat på dessa appar för längesedan, men vad gör man när man är ensam? Jag minns inte exakt om det var på lördagskvällen eller söndag förmiddag jag matchade med Jane på Bumble, en av dessa dejting-appar. Jag minns i alla fall att jag blev glad. Hon var vacker och rent instinktivt kändes hon som en person som skulle kunna passa mig; hon verkade intelligent, rolig, snäll och hon hade till synes bra musiksmak. Därför var det lite av en besvikelse att se att hon var bosatt i Budapest. Men just då, den 10e december 2023, befann hon sig i Stockholm. Jag hade tidigare under dagen tänkt att jag kanske borde ta mig ut och göra någonting, även om min energinivå var låg. Det var dagen för Nobel-banketten och under Nobel-veckan projiceras ett imponerande ljusspel på Stockholms stadshus. Det kanske vore kul att se, tänkte jag. När Jane då föreslog att vi skulle kunna ses, innan hennes flight tillbaka till Budapest samma kväll, tänkte jag att det kanske vore en lämpligt aktivitet att föreslå. Jag var dock tveksam. Att vara trött och behöva prata engelska kan vara ansträngande. Kanske vore det skönast att bara göra det själv. Jane skulle ju ändå lämna landet, så vår första dejt skulle förmodligen också bli vår sista. Vore det då värt att anstränga sig? På grund av dessa överväganden dröjde jag något med mitt svar. Till slut bestämde jag mig ändå för att träffa Jane. Det skulle ändå bara röra sig om sisådär tre timmar tillsammans. Jag tänkte också att jag i bästa fall kan vara en bra ambassadör, på så sätt att jag vet att jag med tillräcklig energi kan vara trevlig, rolig och tillmötesgående. Jag har alltid tyckt om att kunna ge människor från andra länder en bra upplevelse av Stockholm och Sverige. Det var initialt med den inställningen jag åkte mot Gamla Stan, för att möta upp Jane.

Vi möttes vid uppgången som vetter mot Riddarfjärden. Jane tog mig i hand, i en artig handskakning. Jag tyckte det kändes aningen formellt, jag som alltid brukar gå för en kram när jag träffar någon via en dejting-app. Vi började gå i riktning mot Evert Taube-statyn, den som besjunger fjärden mitt emot stadshuset. Jane var frågvis, vilket var ganska skönt, då jag inte riktigt hade energi nog att vara drivande i samtalet. Jag gjorde dock mitt bästa och försökte ställa vettiga och intressanta frågor tillbaka. Redan då kände jag något som jag sällan känner i liknande situationer; jag kände lugn och trygghet. Jag vet inte vad det var, men det var något med Jane som kändes väldigt öppet och icke-dömande. Jag kände också att det fanns en energimässig harmoni, som om vi rörde oss på exakt samma frekvens. Jag blev snabbare helt bekväm i Janes sällskap, jämfört med hur snabbt eller långsamt det annars brukar gå i nya personers sällskap. Det var nog ändå en bra idé att vi bestämde oss för att ses, tänkte jag. Vi ställde oss i folkvimlet, mitt emot stadshuset och betraktade ljusspelet. Det var fint. Jag sneglade också mot Jane då och då. Vem är hon, tänkte jag. Jag började känna en genuin nyfikenhet och jag började glömma att vi egentligen inte hade särskilt mycket tid. ”Do wanna go to a bar?” sa jag med min svensk-amerikanska accent. ”Yeah sure, let’s do that” svarade Jane glatt och uppsluppet. Jag blev glad över att hon verkade uppskatta sällskapet. Vi gick mot Södermalm och upp för Mariaberget, till ett mysigt Bishops Arms på höjden. Jane satte sig till bords i det bortre hörnet, där det finns ett märkligt glasornament på fönstret, som liknar en stor penis. Jag beställde en varsin öl till oss, satte mig mitt emot henne och sedan började vi samtala. När vi satt där mitt emot varandra och jag mer intensivt kunde lyssna till hennes ord och se hennes ansikte blev känslan av trygghet och värme ännu starkare. Jag har aldrig så tidigt efter att ha mött någon känt att någon tar in mig och förstår mig på det sättet. Det var egentligen inte det hon sa som gjorde det, utan det fanns bara en känsla av samförstånd omkring oss. En känsla av att vara på samma frekvens. En känsla av att vara hemma. Vi pratade om musik och om det faktum att vi verkade ha väldigt lik musiksmak. Jag kände att det egentligen inte skulle spela någon roll vad jag sa, för hon skulle förstå mig och acceptera mig. ”Doesn’t that thing behind you look like a big penis?” sa jag och pekade mot det ekivoka ornamentet. Jane skrattade och svarade ”It does look like a penis!”. Vi pratade en stund till och plötsligt hade tre timmar gått. Jane tittade på sin mobil och såg till sin förskräckelse att det bara var 15 minuter kvar till flygbussen skulle gå. Jag skyndade mig till baren och betalade och sa sedan till Jane att jag skulle se till att hon kommer i tid till bussen. Sedan sprang vi ut i kylan och halkan.

Vi nästan gled ner för Bastugatans branta och snöklädda sluttning och sprang sedan förbi Hilton, mot Slussens tunnelbanestation. Väl på tunnelbanan började jag känna att vi fått alldeles för lite tid tillsammans. Jane konstaterade att hon nog inte skulle hinna till flygbussen. Någonstans önskade jag nästan att hon skulle missa sin flight och att vi skulle få mer tid tillsammans. Jag sa att om hon missar sin buss så finns tåget Arlanda Express. Det är dyrare, men tar en till Arlanda på 20 minuter. Mycket riktigt missade Jane sin buss. Vi försökte inte ens att springa mot bussterminalen, utan tog sikte mot perrongerna istället. Jag visade henne vägen till Arlanda Express och hjälpte henne att köpa en biljett. Två minuter till avgång. Det var en stund av vemod. Jag ville så gärna få mer tid med henne, men vi var framme vid avskedet. Vi sa något artigt i stil med ”It was really nice to meet you” och kramades. Det var en stadig kram. En kram som på något sätt ändå kommunicerade att våra artigheter inte bara var just artigheter, utan uttryck för en genuin känsla. Hon såg på mig så som någon som vill kyssa en ser på en. Det överrumplade mig lite och jag gjorde därför ingen direkt ansats att kyssa henne. Det blev ingen kyss. Hon klev på tåget och jag tänkte att det förmodligen var sista gången vi sågs. Det kändes sorgligt, men ändå okej. Att vi bara fick en så pass trevlig stund tillsammans var en bonus i sig, med tanke på den tveksamhet jag från början kände inför att ens ses. Några minuter senare kom ett meddelande på Bumble. Jane skrev att hennes flyg blivit försenat. Även om meddelandet i sig inte hade något med vårt möte att göra så blev jag glad. Att hon så snart efter avsked skrev till mig visade ändå att hon förmodligen skulle vilja hålla kontakten. Sedan kom ett meddelande till. Det stod något i stil med ”It was such a bummer that we had to part”. Jag blev ännu gladare. Hon kände samma sak som jag; att det var sorgligt att behöva skiljas åt.

Dagarna som följde började vi skriva mer och mer intensivt till varandra. Jag började förstå att vi nog faktiskt kommer att ses igen. En eftermiddag ringde Jane och vi pratade om vår dejt. Jag förklarade den egendomliga men vackra känslan jag kände när vi sågs; känslan av att vara på samma frekvens, känslan av trygghet och känslan av att känna sig som hemma med någon. Hon sa att hon hade känt precis samma sak. Våra samtal blev mer frekventa och längre och inte många dagar senare antydde Jane att hon skulle vilja ses snart igen. Hon sa att det är billigt att åka till Budapest i januari. Jag kan inte minnas senast jag kände sådan lycka och förväntan. Det är som ett vackert ljusspel i mitt bröst. Den 12:e januari 2024 åker jag till Budapest och då fortsätter berättelsen...