med ögon av stål och det mjukaste kindben jag nånsin kysst
som vilken lördag som helst
med julstadens tickande
bankande
dunkande lust innanför revbenen
häller han vin i min säng
dränker raderna jag formulerat om dig
vänder mig ut och in
ristar in sitt namn på min rygg med nedbitna naglar
sjunger i klorinblekta kläder
och med kylan i luften
suger han viljan ur mig mellan mina ben
brottar ur mig var och en av tankarna på dig
kastar varje stund vi haft på minnesbankens skrotstation
slår
häller mjuk sand ur mina öron
för varje gång jag sagt ditt namn
stundom hårdhänt
ömsom ömt
viskar han mig hel och våt och ensam
och natten är lätt med hans fingrar över ryggen
med långt hår i ansiktet
med sökande armar djupt inuti
fyller min ocean med köttstycken
dumpade i havet för fåglarna
och morgonen kommer med tovor i håret
uppklippt lucialinne och spyr i min hall när han gått
kvar i bäddens mage
lyft av furuben
har han lämnat mig tom
leende i sönderrivna lakan
uppfylld och besudlad
med en dröm
den hemligaste av fantasier
tagen med kejsarsnitt ur rymdens vakuum
belyst av hans ögons glödlampor
utsmetad över hela mig
över mitt rums väggar
och kaoset där han dragit fram som en orkan
när det blir dag och ljust för en stund
talar om
att han verkligen fanns