Bää, sade det ena fåret med myndig min. "Vill ha min bud-get!" Skrek sig ganska röd i mulen.

Bräk, sade det andra som hade trasslat in pälsen i det förstas toviga. Hen visste inte vad bud-get var för något. En bag-get, kanske? Eller rent av en finfin bagge? Bäst att hålla med. Bättre att säga Bräk än in-get, tänkte hen så gott det gick, och samrådde med sig själv.

Buu, sa det tredje fåret, som aldrig fick vara med på riktigt. Hatar att förlora, men än värre är det att se andra vinna, sa han. Röd i nyllet av indignation!

Fårskocken de fyra visste aldrig vem som hade ordet. Men de var stolta och höll huvudet mycket högt. De sa ofta "Vad var det vi sa, i kör?" och var ännu stoltare över det.  

De svarta fåren hade blivit många i år. De ville se över stängslet. Fast de var grumligare än vanligt av allt kravlande i brunt vatten.

Alla glodde på alla, och ville bestämma över gräset. Allt medan vattnet i diket sjönk.

Vid staketet, och det allt grundare diket satt björnen. Och han var mager.