Jag dog i havet.

I lågvattnet.

Livet stod stilla.

I vågorna.

I livet.

Jag såg fenorna jag inte har.

Jag såg deras evighet under vattnet.

Jag såg de vassa attityder jag inte har,
men som jag hävdar att jag har.

Önskar att jag hade fenor.
Som bara utstrålar;
”rör mig inte,
jag har integritet!”

De letar inte efter förståelse som vi människor gör.

Citronhajar har inte ångest,
vad jag vet?

Citronhajar bryr sig inte om evigheten,
på samma svaga sätt som vi människor gör.

De bara älskar varandra utan ångest,
eller tankar som skär i hjärnan.

Skulle de gräla,
så bara biter de varandra.

Inte heller är de religiösa.

Jag vill bli en Citronhaj.