• Benen bär inte längre. Fast det bara är några meter kvar.De var nu betydligt närmare åkanten, men såg ännu inte att kajkanten de tänkt söka sig till, delvis täcktes av en ojämn snövall. Träden omkring skuggade väldigt oregelbundet och tillsammans med den bländande neonreklamen var det var svårt att se terrängen i vintermörkret, fast gräsmattan i sig var ganska plan. De visste inte heller att stadens avstjälpningsplats för snöröjning låg vid den här åkanten.Den gamla sjönk strax ihop i det fuktiga och jordiga gräset, och den unga gjorde bara valhänta försök att hindra fallet. Hon tyckte det var onödigt att hennes följeslagare, den sista biten i livet, stod på knä i sörjan och försökte hukande att omfamna henne. Lite mildrades fallet, men fukten och kylan blev än värre för dem båda. Den gamla orkade inte säga något men blickarna föll på en belyst grantopp strax intill. Var det någon bilstrålkastare som lyste upp den? Hon brydde sig inte, utan nöjde sig med att det såg vackert ut och att hon med detta fick en sista skönhetsupplevelse i livet. Min variant av en vacker begravning, tänkte hon och försökte le i sitt inre. Utåt var hon helt uttryckslös. Den unga böjde sig över hennes bröst. Varför lyssnar hon på mitt hjärta? Och håller huvudet så nära marken att hon inte kan hålla sjalen torr. Varför gör hon detta? Håller hon på att svimma? Nej, inte det? Väl? Orkar hon kanske släpa mig? Nej, utan att jag hjälper till, blir jag nog kvar här. Att dö här på gräset är nog väldigt plågsamt. Jag känner varken av armar eller ben längre och kan absolut inte resa mig.
•  
• Snälla, hjälp mig.
• Jag pustar bara lite. Ditt hjärta slår fortfarande. Vill du fortsätta?
• Ja. Orkar du släpa mig om jag kan sätta mig upp. Vill du fortsätta själv? Du är ju så ung.
• Jag har förstört mitt liv. Jag har inget annat att se fram emot än att slippa må så dåligt. Snälla, be mig inte förklara. Tror du något dumt om mig så stämmer det säkert. Har inga spärrar kvar längre. Jag har dödat mitt barn. Prostituerat mig. Jagar heroin om jag lyckats stjäla pengar eller tjäna lite. Så jag orkar inte leva längre. Kanske kan jag släpa dig lite till. Dit vi hör hemma. På botten. Tillsammans.
• Du orkade ju hjälpa mig hit. Inte långt kvar nu.
• Jo, en bit till är det. Vi måste svänga av lite. Snart. Måste vila. Vi måste en bit åt höger. Det är en glugg i snövallen där. Att ta oss båda över den, här intill, orkar jag aldrig.
• Med ett dovt plask satte hon sig bredbent i det smutsiga gräset, men händerna om den gamla. Den gamla var inte tung, men det var ändå jobbigt för dem att hindra henne från att välta. Då skulle hon nog få ansiktet i leran. Det ville hon inte. Kylan från gräset trängde strax in i stjärten på dem båda, men ingen brydde sig. Värken från deras sjukdomar i underlivet och den från den nya smittan lindrades någon lite av kylan, som var obehaglig på ett annat sätt. Kylan var kanske något bedövande. Spelar ingen roll! Snart skulle ju allt vara över. Men det var isande kallt och hon var rädd att bli så stel att hon inte skulle orka ända till kanten. Hon ställde sig på knä och tog sig baklänges ytterligare en bit. Ansträngningen skapade lite värme, men snart behövde hon vila igen. Så slog det henne att många flyktingar i krig nog kan ha haft det lika jobbigt och att många säkert också tagit sina liv för att undkomma lidandena. Men vissa hade nog lyckats komma på fötter. Skulle inte hon… också? Nej, hon kände att hon snart skulle tända av. Bäst att få slut på allt elände innan dess. Men ändå, det var något inom henne som tog emot. Hon stannade upp lite vid åsynen av sjalen som hon ännu inte hade tappat. Sedan tittade hon upp mot grantoppen igen. Hon hade strukit omkring länge här i trakten, men aldrig sett detta förut. Hon stannade upp.

           Jag behöver pusta lite igen. Så konstigt det lyser på grantoppen. Har du sett det?

• Ja, … konstigt…rätt vackert.
• Jag tittar lite på den medan jag vilar.
• Jag också. Fint.
• Fast det är nog skönare att vara död.
• Hoppas det… Ajjj!!!Väktaren såg på rollatorns märkning att den hörde till äldreboendet i kvarteret intill, så han gick bort med den sedan han hade kört iväg lodiskvinnorna från vestibulen. Han blev väldigt tacksamt bemött och den äldre man som ägde den bad att få bjuda på en sup. Det gick ju inte för sig då väktaren ju var i tjänst, men båda två blev uppiggade av den pratstund de fick. Väktaren stannade lite längre än han borde med tanke på sina arbetsuppgifter, men var på gott humör när han promenerade tillbaka. Kanske just därför som han reagerade mot den stökiga pojken som fanns där. Han hade sett honom där förr, men bara då och då. Nu hade han uppehållit sig i närheten av entrén i gott och väl en timma. Varför? Han borde vara hemma. Klockan var ju mycket! Och den här gången kastade han sten. Ibland i prick på trädstammar i parken utanför, men nu såg han hur nära han var att träffa några andra gående, när han ganska pricksäkert kastade på trädstammarna. Så gick han länge och letade efter dem, då det var ganska ont om stenar som tycktes passa hans förehavanden. Bäst att säga till! Gå inte här och kasta sten! Du träffade ju några av dom där förut! Kärringarna. Är det dom som är där borta nu? Vad håller dom på med käringarna? Där i mörkret intill granen. Ska dom kissa? Dom kan ju inte gå längre. Sluta, sa jag. Varför kastade du sten på dem? 
• Han fick en rejäl örfil, föll omkull och började gråta. Väktaren befarade att han hade slagit för hårt och hjälpte honom upp. Sedan följde en lång stund av tystnad. Trafiken hade nu avtagit och det gick mot midnatt. Då skulle han hjälpa till att låsa gallerian, men ännu skulle det vara öppet lite till, så han höll länge i pojken. Sliter han sig inte snart och springer sin väg, tänkte han. Så tänkte han på sin egen tvåårige son, som var full av liv och glädje. Hade den här pojken haft det likadant i samma ålder? I så fall. Vad hade hänt under tiden?
• Pojken, som irrat omkring ganska planlöst utanför gallerian, stannade upp när vakten tilltalade honom. Verkade lyssna, men sa inget och försökte också verka oberörd. Som om han inte hörde. Så gick han en bit åt en vaktkuren till. Vakten befarade att han skulle bli bestulen på sin kvällstidning, kanske snuset också, så han sprang nu efter pojken, som bara gjorde ett halvhjärtat försök att komma undan.
•  
• Dom jagade mig.
• Vilka dom?
• Dom som bodde i hyreshuset där borta.
• Det gjorde dom väl inte utan anledning?
• Nä.
• Och?
• Skulle pricka en vägskylt och missade så stenen träffade fönstret. Bara karmen, men de kom ut och skulle ge mig stryk, så jag gömde mig bakom en bil på gatan och och smet hit.
• Varför är du inte hemma och sover?
• Det lyser fortfarande i lägenheten och jag måste ju förbi där borta.

Pojken kastar bort stenen han bär på mot ån.

• Låt bli, sa jag! Du kan ju träffa hur som helst i mörkret. Och … där är ju lodisarna. Träffade du dom nu igen?
• Jag trodde det var en snöhög. Förlåt. Men de rör visst på sig nu. Förlåt.
• Nu får du springa dit och be om ursäkt! Men kom tillbaka hit sedan. Det är alldeles för sent för dig!  
• Pojken lommade sakta men säkert iväg och stannade cirka en meter ifrån dem.
• Så sneglade han bort mot kvinnorna som låg, halvt över varandra kanske tjugo meter bort. Han började få ont om tid, för snart skulle han bevaka att inga gick in i gallerian, då det var för sent för att hinna göra ytterligare inköp. Så sneglade han mot pojken igen och sade väldigt lugnt. Var inte orolig. Jag står här, men skynda dig att be om ursäkt nu. Var lite duktig och erkänn att det du gjorde var dumt.
• Efter detta såg väktaren hur pojken försiktigt närmade sig kvinnorna som ämnade dränka sig. Han såg hur pojken tvekade och försökte värdera hans ålder. Tio, kanske tolv år, tänkte han. Hans föräldrar borde sakna honom. Nu såg väktaren att pojken inte vågade sig fram. Han såg också hur han tveka att komma tillbaka. Den där pojken har svårigheter, tänkte han, och gick lugnt fram till honom. När han var fem meter ifrån stannade han för att se vad pojken skulle göra. De stod tysta en lång stund.
• Förlåt … Förlåt.
• Han tog sedan ett par steg i olika riktningar och stannade på ungefär samma ställe som när han bad om förlåtelse. Sedan började han stå ostadigt och väktaren, som iakttagit honom noga, såg att han stod och grät. Han tittade på väktaren som om han ville ty sig till honom men inte vågade. Kvinnorna, som han tidigare hade kört iväg, hade inte svarat. De var alldeles tysta, men rörde sig något. De låg också illa till. Det var nu uppenbart, så inkletade av jord och lera som de var, och tydligen helt redlösa. Han såg svaga reflexer från en brännvinsflaska i den gamlas kappficka och ville inte närma sig. Bäst att kalla på polis, tänkte han. Ska man göra det, fast de verkar vilja supa ihjäl sig? De verkar ju faktiskt vilja det! Polisen, tänkte han. De får ta hand om detta. Så får de kalla på ambulans om det behövs. Det måste gå fort även av hans egna skäl. Innan han måste ta hand om stängningen. Så tittade han i almanackan. Jodå. På julafton skulle gallerian stänga vid midnatt. Han knappade 112 och gick för att utföra sina sysslor. Pojken tittade nu på honom men stod stilla. Ibland sneglade han på kvinnorna som om han funderade på att be om ursäkt en gång till.
• Han kastade en sten till. Det gjorde ont. Jag ser det som ett omen. Orkar du lite till?
• Ska försöka. Jag väntar tills pojken tittar bort. Eller går härifrån. Det gör han väl snart. Vi ska väl dö i fred?