Snacka om att skjuta in spjutet i hjärnan.

In i den lilla kärnan som få når.

Vi lämnade av saker som,
pappersblock, pennor, duschcrème, tandcrème m.m.

Och små roliga klistermärken.

Ont!

Det gjorde så jävla ont.

Minnen sköt fram från mina egna vistelser på barnhemmen.

Minnen som bara sköljde över mig som en tsunami.

Snacka om match!

En av de tuffaste på länge.

Tårarna brast ut i mitt priviligierade liv.

Jag var tvungen att gå ut på gatan
för att barnen inte skulle se mig gråta.

De behöver inte min svaghet också.

Jag vet att några block och pennor inte förändrar livet,

tro mig,

jag vet!


När vi sedan åkte runt ön med vår chaufför.

Nelson hette han.

Så berättade jag om vårt besök på barnhemmet.

Då sade han;

mycket god gärning ni utfört,

men!

Ni skulle ha släppt av sakerna i kåkstaden upp mot Espargos till.

Det är där de behöver sakerna mest.

På barnhemmet i Santa Maria får
de så mycket saker från turisterna ändå.

Sedan passerade vi kåkstaden.

Jag vevade ner rutan och satt tårögd
och såg ut över landskapet som passerade.

Jag satt länge tyst.

Och kände.

Att Fan!

Jag gjorde inte tillräckligt!

Jag missade målet av ren okunskap.

Det sårar mig.

Jag vill bara göra det som ingen gjorde för mig.

I framtiden skall jag alltid träffa målet.