Min svärmor ärvde lite pengar.

Och hon bestämde att vi skulle resa upp
en del av pengarna.

Vår familj och svärmor
skulle resa någonstans,
dit där det fanns värme.

Thailand bestämde min fru.

Hennes resmål hon drömt om.

Hon bokade in Karon Beach i Phuket.

Jag har kvar bokningsbekräftelsen i mina gömmor.

Allt var klart.

Jul och Nyår i Thailand,
i värmen.

Min fru var lycklig då.

Men!

När svärmor förstod,
att vi skulle sitta på ett plan i 11 timmar,

då uppstod svårigheterna!

”Jag sitter inte på ett plan i 11 timmar!”

Sade svärmor!

Världskriget mellan mor och dotter startade!

Min Fru försökte övertyga sin Mor,
om att detta var jättebra.

De grälade i veckor om detta.

Jag höll mig utanför.

Svärmor betalade ju resan!

Jag lade aldrig in mitt veto.

Klokt nog!

Inte mitt krig sade jag.

Jag bara hängde på,
oavsett beslut.

Jag hade ändå inte haft någon talan.

Min fru såg sina drömmar om Thailand spricka.

Jag led med henne.

Det slutade med,
att svärmor,
med sina pengar,
krigade igenom ett annat resmål.

Med mindre flygtid.

Även jag var besviken,
men som sagt,
inte mitt krig.

Vi hamnade på Lanzarote,
till min frus stora besvikelse.

Om man nu kan bli besviken på något sådant.

___

Vi var nere på Annandagen och åt frukost.

Vi kommer upp i lägenheten,

och jag knäpper på teven.

Några dykare hade tydligen försvunnit i någon våg.

Och sedan rullas allt upp.

Vågen hade sopat bort,
hela,
”vårt”
Blue Village på Karon Becah.

Massaker.

Massaker i våra hjärnor.

Tänk att en enveten kärring kan förändra liv.

Hade min fru krigat till fronten,
mot sin mor.

Så är frågan,
hur många av oss som hade kommit hem.

Levande.

Vi kom sedemera till Thailand,
utan svärmors pengar.

Och jag talade med människorna i Khao Lak.

Och jag förstod tydlig vad som hände,
när vi åt frukost på Lanzarote.

Somliga kallar detta för tur.

Min Mamma sa att det var Guds försyn.

Själv vet jag inte.

Mer än att man måste ha tur,
och envetna kärringar.

Och att jag vet,
att vi måste tillbaka.