En av de bästa stunderna på året är dagens förkristna Jul, då naturdyrkande germaner firade vintersolståndet. Man tände rituella eldar för att fira ljusets återkomst. Barrträd var vanligast i det germanska klimatet, ergo julgranen. På Balkan var det antänt teak som man blåste på som fick samma symbolbetydelse. Jul på gammalalbanska är Nata e Buzmit, "Natten av antänt teak". Symboliken spreds även till sydslaver som kom på folkvandringstiden, det finns sena iakttagelser av bulgarer som firar Nata e Buzmit.

Romarna firade Saturnalierna denna dag. I ett enormt rike som sträckte sig från Storbritannien till Afghanistan var detta årets största migrationstillfälle. Fattig som rik begav sig till sin familj, man åt saturnaliemiddag, man bytte lekfullt sociala roller, kvinnor blev män och tvärtom, barn blev vuxna, husslavar blev mästare för ett dygn. Man utbytte gåvor. När mörkret är som tätast börjar ljuset gry, sa ritualen. I vintrets hjärta bor löftet om sommarljuset.

Jag kan förstå varför även en glädjehatande domedagssekt som tidiga kristna misslyckades att utrota en så underbar fest. Varför fanatiska kyrkofäder blev tvungen att falla tillbaka på en hednisk idé om gudafödelse för att på något sätt åtminstone införliva bemärkelsedagen i sin officiella kallender. Att göra den hierarkiskt underställd prästerna, sober och allvarstyngd och tråkig i stället för sådär hedniskt ohierarkiskt glad och uppslupen.

I dag förenar Julen båda traditionerna. Kristendomen har präntat in sin allvarstyngda saga, teven visar sagofilmer om guden Jesus, kyrkklockor ringer, psalmer sjungs och präster mässar. Men de ler. Teven visar också Kalle Anka. Det hedniskt ohierarkiskt glada och uppslupna är kvar under ytan och bubblar. När mörkret är som tätast börjar ljuset gry. I vintrets hjärta bor löftet om sommarljuset.

God Jul!