Fåglar! Dessa magiska och mytologiska väsen !
Många är de legender som handlar om korpar,
ugglor och örnar, men även kråkor och skator
omtalas. Folksagor nämner dem som varsel,
vishetsbärare och många gånger som listiga och
tjuvaktiga varelser. Många kulturer anser att
de är gudarnas budbärare, inte minst i vår egen
mytologi, där Odens korpar Hugin och Munin
snappar upp skvaller, som återberättas i Valhall.

Min berättelse handlar om den övergivna
kråkan, som jag adopterade av en tillfällighet.
Det hela utspelade sig en varm försommardag
i Uppsala.
Vid denna tid stretade jag som vanligt som
trapphallick.... nåja, brevbärare om ni så vill.
Härliga lediga eftermiddagar var något som
var oss postiljoner förunnat under denna tid.
Ack, ack ej längre är det så. Nu är det som ett
vanligt 7 till 4:a jobb.

Min granne som då fungerade som amanuens
på limnologiska institutionen hade längre
arbetsdagar. Han promenerade dagligen
till sina inkomsters vattenhål.
Färden styrde då delvis genom den Engelska
parken, i närheten av Carolina Redeviva.
Där blomstrade tillvaron både bland buskar,
löv och trädens invånare fåglarna.

Men icke! Inte riktigt alla!
Min granne fick vid en av dessa promenader
se en kråkunge. Övergiven och bjäbbande
efter mat, hoppade den hjälplöst fram på
backen.
Med forskande och undrande min, sökte
min granne av omgivningen. Ingen mamma
eller pappa-kråka syntes där... inte.

Efter lite hmmm... av tänkande, gick han
fram mot kråkungen. Den klapprade ivrigt
och hungrigt med näbben efter mat. Med
utsträckta händer tog och lyfte han upp den.
Kråkan tycktes ej avskräckas av detta.
Därefter placerade han den i en trädklyka,
som skydd mot illvilliga hundar och katters
attacker.
Efter denna barmhärtighetsgärning stegade
han vidare mot jobbet.

Senare på dagen, när vi båda åtnjöt vårt
otium, hemma i fikapausernas oas....
berättade han detta. Efter lite parlamen-
terande hit och dit, sa han.
- Ska vi gå dit... och se om han är kvar.
- Tja, varför inte... svarade jag.
Jag utrustade mig inför denna heroiska
ornitologiska expedition, med en av mig
bättre begagnad inköpt bur, av mindre
god kvalitet.

Vid ankomsten till den Engelska parken,
visade det sig.... jo mycket riktigt, han satt
kvar. Övergivet pep han ett slags baby-
kraxande. Med en del krångel och pillande,
lirkade vi slutligen in vår nyfunna vän
i buren..... som var mer anpassad för en
undulats format.
Vi avtågade, starkt förvissade om att
våra goda avsikter skulle premieras med
lovsång och ära, i de mest förnäma av
ornitologiska kretsar.

Ja, nu hade jag blivit adoptivpappa!


Fortsättning följer i mellandagarna!




Hälsar Gurra