Du försöker att hugga ut en normal,
hel,
människa.

Ur ett granitblock.

Du försöker att forma mig,
som du har alltid försökt.

Du har lyckats att,
slipa av mina vassa kanter.

Men du kommer aldrig att lyckas,
att forma mig,
till den du vill att jag skall vara!

Detta granitblock har tumlat runt,
i livets stenkross.

Och vissa,
vassa kanter kommer alltid att,
att finnas kvar.

Och jag ser,
och känner själv,
att många kanter.

Är mer lena,
och slipade,
och mer mjuka nu,
än förr!

Men att forma mig?

Som du tror att du kan!

Tyvärr kommer detta aldrig att ske!

Granitblocket behöver fortfarande,
sina vassa hårda kanter.

För att ta dessa livets törnar,
som jag fortfarande vet,
väntar på mig.

Dessa törnar som jag vet,
ligger och lurar på mig.

Jag behöver min rustning,
som ingen kan tränga igenom.

Jag kommer alltid att bo i mitt granitblock!

Dock med lena,
fina,
och förhoppningsvis,
ödmjuka kanter.