Dagens överenskommelse är svår för oss vanliga, nymornat politikintresserade, efter allt svårbegripligt som skett i politiken efter valet. Det demokratiska idealet som, såvitt jag förstår, inte haft någon påtaglig utveckling sedan kvinnlig rösträtt infördes (för snart 100 år sedan) kanske får en knuff i rätt riktning med överenskommelsen:

Regering och opposition kanske börjar resonera om varandras förslag, analytiskt, och avstår från billiga massmediala poänger, via sin numera så vanliga utspelsteknik, med sin sedvanliga ta-heder-och-ära-av-varandra-retorik.

Det vinner alla på.

Så har vi partiernas rötter. Det är en marig fråga. Jag tror till exempel att det är ytterst få stalinister i V liksom nazister i SD. Men hur tongivande är de som trots allt finns där? Jag såg (kanske f d) stalinisten CH Hermansson som hedersgäst i något v-sammanhang nyligen. Burrr!