En skugga över din profil
där du sitter på bänken
och håller
om dig själv

Ett mummel från din mun
Jag ser hur dina läppar rör sig
men jag hör bara spridda ord

Din mimik skiftar,
just nu gråter du

och kanske är det saknaden
som är så torr i ditt hår,
kanske är det ensamheten
som är blek i din hud


Fast dagarna har brutna vingar
är din längtan hel
Jag brukar ofta se trevandet
i dina händer när du söker
Under möbler, i hörn
och bakom dörrar

Jag tror du söker människorna
som gör dig verklig,
tecken som gör världen begriplig

Jag sätter mig bredvid dig på bänken
Du vänder dig mot mig
och jag kan urskilja några ord
"mamma...syster...barnen,
varför....? "
Fragment av meningar,
skärvor av liv

Jag fångar ett av dina ord
och upprepar det
"Barnen?" undrar jag.
och då öppnar du ansiktet
och ögonen får liv.
Jag sitter kvar, hör inte men ser
ditt ansiktes skiftningar, värmen
Och fast vi sitter i en naken korridor
är det som att du ger den liv.

Jag fortsätter upprepa orden jag lyckas höra
det är mest mummel som når mig

Men ditt ansikte berättar