Jag gick hela dagen,
och längtade efter dig.

Längtade!

Och då menar jag längtan,
i ordets rätta bemärkelse.

Jag längtade efter,

din sinnesvärme emot mig.

Din förståelse för mig,
och din förlåtelse,
för den jag är.

Jag längtade efter dig,
och din vansinniga kropp emot mig.

Din varma mjuka kropp,

Och,

givetvis den,
den lena skattkista,
denna lilla gåta,
som bor där nere hos dig.

Slutet på den mytiska regnbågen,
som all män vill finna.

Jag fann slutet på regnbågen.

Och fick den.

Och du tog emot det jag gav dig.

Din kärleksfulla värme,
som stilla,
lyfter bort alla mina andra tankar.

Jag ville bara att,
krypa in hos dig,
och bo hos dig,
inne i ditt hjärta.

I den värme som bor i din kärna.

För ditt hjärta har annekterat mitt hjärta.

Invaderat den fullständigt!

Jag har absolut inget försvar mot detta,
jag är faktiskt totalt hjälplös mot detta.

Jag har inga arméer som kan ta dig.

Jag har inga arméer som kan möta dig.

Det kommer aldrig att finnas sådana arméer.

Du har besegrat mitt totalt.

Även i framtida krig.

Du är den jag respekterar mest.

Och om du tror,

att jag bara vill ha din kropp!

så har du helt rätt!

Men rätt,
är inte helt rätt!

Det finns mer rätt,

än bara rätt!

Jag vill även obevekligt!

Ha ditt skratt,
ditt leende,
ditt sinne,
ditt du!

För den du är på riktigt.

Denna fantastiska mor,
du är till våra barn.

Ditt sätt att röra på dig.

Med dina höfter,
under dina kläder.

Dina ben.

Ditt svank,
och det som finns under allt detta.

Och som du klär dig!

Stil!

Och jag vill givetvis ha dig,
även utan kläder!

Du är andlöst vacker.

Jag vill ha dig även,
om du så kommer klädd i en sopsäck.

Jag vill ha din uppenbarelse.

Som denna,
oerhört stolta kvinna i livet!

Som är min hälft.

Vilken kvinna!

Och denna kvinna får jag ha,
förmånen att älska.

Och,

tyvärr är,

detta,

den bästa kärleksdikt,

jag för tillfället kan skriva.