Hon har letat efter en röd klänning till nyårsafton i flera år nu. Och fina skor som pricken över i.
En röd i rätt nyans. I absolut rätt nyans till hennes hår, ögon och till färgen på hennes hud. Rätt snitt är också viktigt. Annars kan det vara.
Hon hittar den inte. Skulle hon hitta den så är den nog ändå för dyr, liksom inte för henne, tänker hon i dystra stunder.

En röd klänning vill hon ha, men det blir nog en svart i år igen. I svart finns alla färger, den summerar lite av varje och den döljer bra. Kräver inte alltför mycket av bäraren.

Summeringen ja... Av det gångna året. Den brukar vara viktig. Åtminstone var det så förr.
Men allt är så förvirrat nuförtiden.
Nyårsafton ska ju fungera som ett symboliskt startskott för något nytt..?
Men näe, det är ju inte så det går till i det verkliga livet. Åtminstone var det mycket längesedan det överhuvudtaget var så ( eller så var det bara i nån gammal fantasi förvillande lik verkligheten ).
Drömmerskan och idealisten har nog förstått det nu.

(Det kanske finns någon som skulle förstå henne. Men han är antagligen en lika känslig själ som henne själv. Två känsliga, går det..?)
Ensamheten känns alltmer lockande, men i tvåsamhet lockar en vilseledande yttre trygghet.

Ensamheten i en röd och vacker klänning, som sitter perfekt på hennes kropp. En röd som passionen och elden och den solitära signalen - STOPP!
Hennes kropp brinner av eld och begär, men kom inte nära - STOPP!
Det ska vara klänningen som säger det, som ger dubbla signaler till alla betraktare.
Själv sitter hon tryggt inkapslad i rött tyg och behöver inte anstränga sig, hon bara tittar ut utan att ta in. Skyddad av rött, starkt, varmt...

Inom sig ska hon någon nyårsafton klä sig i sin röda klänning,
så fort hon har hittat den.
Hon tror det blir vackert.