Chit vad allt känns konstigt
Varje gång jag vaknar.
Det är någonting som fattas hos mig och det
är någonting jag saknar.

Och vad tusan, kan det va´ för nått ?
Jag vill varken fortsätta klättra opp på
MountEverest högsta topp eller ge opp mitt egna hopp.

Men någonting är i vart fall fel inuti mig,
samt att någonting skriker:
Stop !
Blodet Rusar så fort i min kropp och skriker fortfgarande:
-Nej! ,förståss.

Jag vill inte känna så här
när jag inte vet om dess besvär
som jag upplever inuti mig här, och
som är varken si eller så.
Så vad som nu tär, är något jag omedvetet som jag bär..
Ett osynligt besvär bara sådär
och som ja ej kan ro på..

Jag känner också så mig ensam i mitt liv
Fasten alla goda vänner och familj som finns hos mina kliv och - som
undrar saker jag inte kan svara på, eller
förklara nå´, eller befara också
- vad jag ska eller vad jag vill till. Och -
Jag har ingen koll på något datum, dag eller någon tid.

ALLA runt omkring mig är så positiv,
Men allt jag ska göra tar sån fett lång tid
Och allt jag vill gö är att ta inesiativ och då

Värkligen lyckas med min skol gång och sång.
Läxer och texter och inte störas av nån..

Jag har tröttnat på allt i var endaste krets
Jag sattsar nu min framtid för att den ska bli som bäst.

Ma, sv, eng, kemi och religion..
Skola hopp och JOBB har blivit min fasion.

Jag är även beroende av min penna och mitt block
Jag kan skriva TILLS jag somnar om smått och gott.

Ja älskar de tomma rader, Raka och fina som dom är
Det måste skrivas ballader på raderna där.

Jag ha levt hårt och släpat min hud,
Genomgått livets vård och även gott egna bud
Men också ropat hallå min lilla gud?
Har du hört något av MINA enkla små ljud?!

Jag ha ju dig kvar, du min psykoterapi
Hjälp mig att bli den jag ska bli.
Följ vägen dit jag vill
Hjälp mig att bära Bäggen lite till

Jag är lite ensam än för få vänner är kvar
Med det gamla liv gemenskap ja haft i mina dar..