Och det var vid stormenavet
som så styrman sa till slut;
"Hörrni höga narr av havet
kan ni ej blott blåsas ut?"

"Dovt ur djupet virvlar dånat
mollkaskad kring multnad för
hårt har harmharangen hånat
hos den härjarhymn jag hör.

I mig törstens grönska grånat
matt av regnets marsch mot däck
vind i nattens skräck jag trånat
skär att springa skutan läck.

Stormars nycker har jag seglat
för en sång av sanningslov
skumt och kallt er källa speglat
mot mitt eget skrala skrov.

Men än sänder väst som östan
ej ett ord om vad är sant
ej en blånad blicks förtröstan
ingen nödens bundsförvant.

Kan jag en gång anat annat?
Klar var böljans dans i dyn
mjuknad före färd förbannat
sjuknad sökan efter syn."

Havets tumlartungor teg
stillhet skar i skeppets skrå
men då stormens stämmor steg
sydlandsvinden sa som så;

"Vek och vilsen har du varit
blott att gå där andra gått
storm miljoner före farit
utan att sin sanning nått.

Dock vill tro att du som egen
skall se allt vad ingen såg
högfärd spände vanvettsseglen
fast vi varnat i var våg.

Vill du lust och liv försaka
för en klarsynt dåres strid
hör mig; vänd ändock tillbaka
än finns tid att finna frid."

Trött och tröstlöst talet teg
framåt fören styrman steg,
vågen vände, vinden rev,
skeppet nedåt djupet drev.