På skogsomslutna vägarna
i skuggorna gå jägarna
ur snåreskrymslen skridande
mot vaga dagar bidande
med hunger ständigt ökande
förvilsnade och sökande
ett ljus emellan grenarna
bland blombeprydda stenarna
på hårda, hala hällarna
i månelösa kvällarna.

Igenom solstensgruvorna
med höga gyllenhuvorna
går jägarn in i vindlarna
ledsagad fram av spindlarna
som gyttergrå trå svävande
sin silvervävnad kvävande
i revorna runt ringarna
längst in bland lystna stingarna
syns giftets gaddar frätande
i nästets nät förtätande.

Fram hedar förs snart huttrande
av fjärran kallans kuttrande
när upp ur torvmyrstuvorna
drar drömskt de dunkla duvorna
så flyger flydda flockarna
ned gömmorna bak stockarna
ur hålorna hörs kvidande
från rösravinens stridande
var vargar fäller bytena
nedbringade av lytena.

Så stiger stilla dagarna
föröver hägranshagarna
för nyuppväckta bytena
med än intäckta lytena
men aldrig mer mot jägarna
på solförgätna vägarna
i hunger aldrig vikande
ur slutna skrymslen skrikande.