Drömde att jag hade två hemskt intressanta drömmar att berätta. Men hur vi än gick där uppför de ringlande stigarna, min kamrat Uranus och jag, så kom jag ingalunda ihåg den andra drömmen, och än mindre den ena. Minns fortfarande inget av hur de var - om jag nu drömde dem överhuvudtaget??

Däremot observerade jag intill förbaskelse att vad vi än pratade om, så skulle Uranus styra in det hela på råden kring hur man blir framgångsrik i att få till stånd relationer. Jag fann inga naturliga utrymmen att reflektera över de neptunska drömmarna, som han ju trots allt var extremt intresserad av också. Återigen påpekade jag min kamrats sätt att fokusera ihjäl samtalet, fast utan förtret i rösten nu. Den här gången skrattade Uranus hjärtligt utan att stanna upp stegen. Vi var på väg att hitta en teaterpjäs, som nog skulle finnas här i krokarna...

Jodå, vi passerade dramasalen där vi en gång gått kurs, så det måste ha varit rätt spår nu. Däremot hade plötsligt en koreansk liten kvinna tydligen blivit mitt sällskap, plus hennes fylligare grekiska väninna. Jag var som killen i en deckar-trio med två tjejer i. Uranus var som bortblåst, alternativt ersatt av den tunna men starka koreanskan - emedan vi alltjämt var på jakt efter samma, undflyende föreställning.

Upp mot porten hoppade "Uranus", nu likt en katt i strumpbyxor och shorts. Strax hade bägge lyckats ta sig in på den folktomma arenan och med vild frenesi börjat undersöka borggården en bra bit... medan jag såg mig tvungen att stå kvar och hålla porten öppen. Väninnorna viftade bort problemet, fastän jag tydligt förevisade hur såväl vred som nyckel saknades, där i den rysligt tunga dörren. Ville de bli instängda här eller?! Halvfeta grekiskan verkade åtminstone fatta det reella behovet av att vara på trygga sidan, medan helskärpta "Uranus" föreföll se min fokusering vid porten som ett fegt och sjukligt symptom...

Någon scen före dessa, hade jag för en gångs skull kikat ut genom mitt fönster. Därnere på gården stod en fullt svensk kvinna i trettiofem-årsåldern, märkligt bekant fastän jag aldrig någonsin sett henne. Packade precis upp sitt bagage - skulle hon flytta in? Tyckte hon iakttog just mig, lite längre än normalt... även sedan jag åter satt mig tangentbordet, men kan ha varit en illusion. Skärmen och skrivbordet vred sig ett kvarts varv, närmast magnetiskt. Så nu kunde kvinnan verkligen se manuset som jag skrev. Dvs om hon hade intresse - och det kändes så.

Ändå var det ickelunda den drömsekvensen jag skulle minnas. Kommer fortfarande inte ihåg de hemskt angelägna avsnitten. Fast saknar dem heller ej längre, som jag förtvivlat gjorde på väg upp mot det vakna tillståndet...