På en plats någonstans i Sverige
hörde jag en eftermiddag en klunga
barn komma skrikande bakom mig.
Det är många år se´n nu detta hände, men jag
minns ännu som idag att jag vände mig fort
om då och tittade till och undrade vad det
var som pågick där...

Jo, den flickan som tyckes yngst och kortast av alla,
hon hade en större och längre tös bredvid sig som slog
på henne hela tiden. Och de i klicken följde efter paret
med "skrattade" glada steg. Flickan som blev slagen
försökte lutande komma undan slagen som vispades
runt om och på henne.

Precis när de kom förbi mig, gänget, då skrek jag till:
-Vad håller ni på med och varför slår du på den lilla
flickan för? Du förstår väl att slå så som du gör på henne
det gör ju ont? Men tjejen med slag i nävarna sa till mig:
-Du ser väl vi leker ju bara!
-Nej, sa jag, att se henne fly ifrån er och dina slag. Det är
ingen lek! Detta är något annat! Men gillar du att slås så
varför att pröva det på dig själv då... Men slå inte på
flickan eller någon annan heller!

Då tittade jag till igen på gruppen av män och kvinnor
som hade stått och lyssnat när jag pyst ut orden över
gänget, då sa de som innan ingenting, var dödstysta...

Och så länge som jag såg gänget gå vidare slog de inte tösen
och jag kunde följa dem med blicken länge... Jag såg ju
händerna på starkisen röra sig, med de slog inte på flickan...
Rörde inte någon heller...

Är det så det går till när det blir vi och oss, de blir dom...