Ett gammalt hus i skogen

Ett gammalt hus i enslig skog,
ett hus där ingen längre bodde.
Halvt dold i gräset stod en gammal plog,
på gården sly och ogräs grodde.
Det verkade bekant, men ändå främmande.
En väg som inte gick att köra på,
det var ju helt beklämmande.
Här har ju mänskor bott och kämpat på,
det var min första tanke då.

Så fick jag se ett träd som väckte minnen.
Det var en björk, den krökte sig bekant,
nu väcktes mina sinnen.
Allt blev så grönt, allt blev så grant
Då hade jag ändå till sist
ju hittat mina rötter.
Här hade jag helt visst,
sprungit med barnafötter
och på åkern klättrat på hässjestötter.


Åren plötsligt var helt försvunna,
på gården åter var snyggt och prydligt.
Vid knuten stod det en vattentunna.
På väg från stallet kom min far, det såg jag tydligt.
Jag hade klänning och var barfota,
jag skulle klättra på trädets grenar,
på fara tänkte jag ej ett jota.
Jag kunde fallit bland stock och stenar
men barn ej risker med lek förenar.

I nästa nu såg jag far vid plogen,
han lånat hästar av grannen vår.
Jag följde honom på åkern trogen,
bakefter gick jag i varje får.
Små barnaben de blir lätt så trötta,
och därför undrade ofta jag,
när jag tulta fram i små träskor nötta,
var trötthet kom ifrån varje dag.
Då tog vi vila ett litet slag.


Jag såg hur mor var på väg till logen,
att hämta foder till våra kor.
Jag lämna åkern och far och plogen,
sen sprang jag hem till min kära mor.
Hon tog emot mig när jag kom fram.
Hon gav mig nymjölkad mjölk att dricka,
och sedan fick jag en riktig kram.
Jag drack så häftigt att jag fick hicka.
Men drick ordentligt min lilla flicka!

En vindpust väckte mig bryskt tillbaka.
Nu var det åter ett gammalt hus.
Min barndom får jag ju nu försaka,
de gamla minnena var ett rus.
Mor och far är nu båda döda,
och själv så har jag två vuxna ungar.
Och husen äro ej längre röda.
Ljuvliga minnen mig ej betungar.
För mig mor och far är förmer än kungar.