Svartahålekärringen

När jag var cirka åtta år gammal, köpte mina föräldrar ett litet småbruk, eller koställe, som det mera allmänt kallades på den tiden. Beteckningen kom sig nog av att det var stort nog för att kunna föda en ko.
Min far hade aldrig tidigare sysslat med lantbruk, varken som vuxen eller i sitt föräldrahem, och min mor hade aldrig haft med större djur än katter att göra, och hon var rädd för kor. Nu skulle de båda, vid vuxen ålder, börja lära sig allt detta.
Jag har aldrig förstått varför de gjorde det.
Ovanstående har egentligen inte med saken att göra, men jag måste nämna det som en inledning. Vi bodde vid det tillfället i en liten husklunga där det fanns en affär och jag hade många lekkamrater. Jag minns att jag blev oerhört ledsen och besviken när jag fick reda på att vi skulle flytta. Först och främst ville jag ju inte mista mina lekkamrater, men det som skrämde mig mest var platsen vi skulle flytta till.
Man hade sagt till mig att det inte var så långt ifrån där en kusin till mig bodde, och jag tyckte att de bodde på den tråkigaste platsen på hela jordklotet. De bodde ute på Söderslätt. Hela mitt liv skulle bli förstört, trodde jag.
Det enda som jag tyckte var acceptabelt var att vi skulle ha djur. Jag kunde knappt tänka mig att vi själv skulle ha ett stall med egen ko. Någon gång hade jag varit med på en bondgård och tittat i stallet, och detta verkade spännande. Min farbror var bonde, och hade både kor och hästar.
Dagen för flyttningen närmade sig, men dessförinnan skulle det hållas auktion. Ägaren till småbruket var gammal och skulle sluta med verksamheten och därför skulle han, enligt dåtida bruk, sälja allt som han inte längre behövde genom att hålla auktion.
Detta var första gången som jag besökte mitt blivande hem, och jag blev glatt överraskad. Här var ju inte alls så platt och tråkigt som jag hade föreställt mig, tvärtom. Huset låg vid foten av en brant slänt, med slät mark både nedanför och ovanför, och det bästa av allt, det var inte mer än en liten bit till skogen. Själva husen var också en överraskning. Vi bodde i ett hus med högt i tak och relativt modernt, efter den tidens mått, men det vi skulle flytta till var ett mycket gammalt hus, med lågt till taket och synliga bjälkar. Platsen inomhus var också mindre än där vi bodde nu, men det är inget som bekymrar en åttaårs pojke. Efter denna, min första bekantskap med det nya hemmet, kunde inte tiden gå fort nog. Lika stort som mitt motstånd varit tidigare, lika stor var min längtan nu.
Allt motsvarade mina förhoppningar, ja till och med överträffade dem. Jag kom att stortrivas där. Jag tyckte om de gamla husen och den stora trädgården. Min föreställningsbild av stall, som jag hade från mina besök på bondgårdar, fick jag revidera ordentligt. Vårt stall, som hade plats för en ko och två grisar, var inte större än ett ordinärt vardagsrum, och så lågt till taket att kon slog i hornen ibland när hon svängde på huvudet.
Men vad gjorde det? Vi hade i alla fall en egen ko och egna grisar. Katter följde med huset, och när sen min far köpte en hund, var lyckan fullständig.
Slänten, som jag nämnde att huset låg vid hade en avsevärd höjd. Den var cirka tre gånger så hög som vårt hus, som låg alldeles vid foten av den och i lä för stormarna, när de kom från det hållet. Den var också så brant att det inte gick att gå uppför den, man måste klättra på alla fyra. Skogen var en utlöpare av en större skog som blev bredare ju längre hemifrån man kom. Den låg också på den branta slänten, och här var utmärkta lekplatser där man kunde låta fantasin spela. Många indiankrig och andra äventyr utspelades där.
Vattentillgången var dålig, och för att kunna förse kon med vatten sommartid, måste vi hämta vatten i en brunn som låg en bit in i skogen. Där fanns en brunn som aldrig sinade. Problemet var transporten. Vägen dit gick på slänten där en smal stig var uthuggen. När min far var hemma brukade han bära vattnet i två hinkar som han bar med ett ok som vilade på axlarna, men kon skulle ha vatten även när han inte var hemma. Då fick jag och min mor träda in. Vi orkade inte bära två hinkar i oket, utan vi löste det på ett annat sätt. På den tiden transporterades mjölken till mejeriet i något som kallades för mjölkkannor. Det var stora kärl av plåt med tätslutande lock, som rymde tjugofem liter. Det fanns större också, men för oss som bara hade en ko räckte det till. För att transportera mjölkkannan till mjölkbordet använde vi en speciell skottkärra, eller "rullebör," som vi sade. Denna skottkärra använde vi till att köra vatten från brunnen i skogen.
Brunnen hörde till ett hus som låg alldeles ovanför den höga slänten, och här hade huggits in trappsteg i marken för att de skulle kunna bära hem sitt vatten. Huset var ett gammalt torp som kallades "Svärbrännaretorpet." Stället där brunnen låg kallades för "Svarta hålan," och där hade någon gång för länge sedan legat ett hus som givetvis hade hetat "Svartahålehuset."
Vattnet hissades upp ur brunnen med ett sorts vindspel. Det var en rund trästock med en vev i ena ändan som vilade i en träställning. På trästocken var det fäst en kätting med en krok i änden att fästa en hink vid. När man efter mycket besvär hade lyckats få hinken full med vatten, hissades den upp genom att man vevade så att kättingen vindades upp på trästocken.
Brunnen var mycket djup, och större i omfång nere än uppe. Med den täta skogen runt omkring, och mörkret nere i brunnen, där man bara kunde skymta trädkronorna och himlen när de speglade sig i vattenytan, sattes fantasin lätt i rörelse. I synnerhet som de vuxna, i all välmening för att det inte skulle ske några olyckor, skrämde oss med "Brunnsgubben." Jag kan inte minnas att jag någon gång var rädd för den där gubben, men jag låg många gånger och tittade ner i djupet för att, om möjligt, kunna få syn på honom. Det lyckades givetvis inte.
Svärbrännaretorpet var ett litet hus i mycket dåligt skick. Det var byggt av lersten på en gråstensgrund och klätt med brädor. Golven inomhus var av stampad lera, utom i köket där det var av tegel. Tegelstenar var lavade, sida vid sida, så att de täckte hela golvet. Väggarna var otäta och brädorna på utsidan var helt utan färg. Om de någon gång hade varit målade, så måste det ha varit mycket länge sedan. I detta lilla dåliga hus bodde en familj som hade två pojkar som var mina lekkamrater.
Som alla barn var jag intresserad av spökhistorier, men jag var inte rädd för spöken.
Nu börjar egentligen själva historien som jag hade tänkt berätta, men allt som jag har skrivit hittills behövs för att du som läser det här skall kunna sätta dig in i miljön och den tidens sätt att leva. Det fanns inte TV och i radion var det mest nyheter. Äventyr fick man fantisera ihop själv.
Jag låg i ett litet rum som gränsade till köket, och i rummet vid sidan om detta sov mina föräldrar. Mellan dessa båda rum fanns ingen dörr, utan de skljdes åt av ett valv.
En natt vaknade jag, och kände mig alldeles klarvaken. Det var på sommaren och alldeles stjärnklart. Månen sken in genom det lilla fönstret, och jag tyckte att det var ovanligt ljust ute. Jag låg och tittade på siluetterna av pelargoniorna som stod i fönstret.
Inifrån det andra rummet hördes min fars regelbundna snarkningar, och väggklockans taktfasta tickande. Under dagen som gått hade jag råkat skära mig i fingret, och hade därför fått en plåsterlapp på såret. Nu tyckte jag att den hade börjat lossna, och tog därför bort den och lade den i fönsterkarmen, som jag kunde nå från min säng.
När jag vände mig om, råkade jag slå en blick ut i köket. Det stod någon där ute. Min första tanke var att det var min mor som hade gått dit ut i något ärende. Inget ljus var tänt, och den som stod där hade en lång vit klänning eller nattskjorta på sig. Jag tyckte bara att det var konstigt att det inte hördes någonting. Jag hade ju legat vaken en god stund, och varken hört eller sett någonting.
Plötsligt vände gestalten i köket sig så att jag kunde se ansiktet. Det var absolut ingen som jag kände.
Det mest framträdande draget i ansiktet var hennes stora näsa. Min första tanke var att det var min moster. Jag hade en moster som hade en stor näsa, men hon kunde ju inte vara där, hon bodde flera mil därifrån, och när jag tittade riktigt efter såg jag att det inte var hon, det var någon helt främmande. Jag registrerade hennes utseende så noga, att jag än i dag kan se hennes ansikte framför mig.
Efter en stund började hon att röra sig fram och tillbaka ute i köket, och fortfarande hördes inte ett ljud. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Skulle jag fråga vem hon var? Eller skulle jag gå in och väcka mina föräldrar?
Jag kunde inte bestämma mig för vad jag skulle göra, jag bara låg och stirrade på henne. Hon rörde sig runt i köket fullkomligt ljudlöst. Jag tänkte inte på att det kunde vara ett spöke, men plötsligt lade jag märke till att jag kunde skymta saker och ting igenom henne. Hon gick precis där det stod en stol, utan att stolen flyttades, och utan att det hördes något.
Nu lade jag märke till att hon blev allt mer genomskinlig, och till sist försvann hon alldeles.
Då först blev jag rädd. Varför kunde jag inte förstå, för nu var det ju inget att vara rädd för längre. Jag vågade inte ligga ensam utan gick in i rummet, där mina föräldrar låg och sov, och väckte min mor. Jag berättade vad jag hade sett, men det var ganska naturligt att hon inte trodde mig.
Du måste ha drömt det, sade hon.
Jag kan väl inte drömma när jag är vaken, svarade jag. Jag hade varit vaken länge, och jag vet att jag tog bort plåstret och lade det i fönstret.
Min mor steg upp och hittade plåstret. Hon gick också ut i köket, men där var allt som vanligt.
Jag vägrade att gå och lägga mig i min egen säng. Jag visste vad jag hade sett och att det var ett spöke. Det tog flera nätter innan jag kunde sova lugnt, men snart hade jag nästan glömt det hela. Ansiktet glömde jag aldrig, men eftersom inget mer hände, trängdes händelsen undan för annat.
Några månader senare var vi hos en av grannarna på fest. Det var brukligt att alla i den lilla byn träffades och höll julagille. Det var nog sju eller åtta familjer som varje år höll på med detta. Det blev många fester. Det började alldeles efter Jul och höll på till att det hade gått runt bland alla.
Vi barn tyckte att det var roligt med dessa fester. Inte nog med att det vankades en massa goda kakor, något som man inte var bortskämd med, utan mer för att man fick vara med och lyssna till allt som berättades. Tanterna satt i ett rum och pratade om blommor och recept och allt möjligt annat som kvinnor brukar prata om, och gubbarna samlades i ett annat rum där det skulle spelas kort och drickas grogg.
För mig var det givetvis intressantast att vara där. Innan kortspelet började, och mellan givarna, berrättades historier. De kunde handla om allt möjligt, från självupplevda saker till de mest fantastiska skrönor.
På ett sådant gille var en gång en gammal man med, han var säkert över åttio år gammal, och en fantastisk historieberättare. Han hade bott i trakten i hela sitt liv och kände till det mesta. Han frågade mig var jag bodde, och när jag talade om det, tittade han på mig och sade:
Då bor du ju i Svartahålekärringens hus. Har du aldrig sett henne?
Jag hade aldrig hört talas om henne, så jag svarade inte. En av de andra mannarna, som hade hört vad han sade, ingrep och försökte rätta honom:
-Där har du nog fel, Edvin. Svartahålekärringen bodde ju i det lilla huset borta i skogen, som nu är rivet.
-Inte från början, svarade Edvin. Min far berrättade att hon först hade bott i det huset som pågen bor i nu, men att hon hade blivit bortkörd därifrån av någon anledning, och fick flytta bort i skogen. När hon sedan dog, började hon spöka hos dem som hade tagit torpet ifrån henne.
Det sades att hon hade en förbaskat stor näsa. Den var så stor att ingen karl ville ha med henne att göra, men annars skulle det ha varit en snäll och duktig kvinna.
-Jag har hört de mest hårresande historier om henne, sade en annan. Och då var hon minsann inte snäll. Hon skrämde kreatur, och välte folk i brunnen, sades det.
-Det tror jag är lögn, sade Edvin. Hon längtade nog bara tillbaka till sitt hus.
-Det tror jag också, sa jag.
Jag hade ju sett henne, och hon hade inte verkat att vilja något ont. Edvin hade nog rätt. Hon gick bara och tittade till sitt hus.
Jag sade ingenting om vad jag hade sett den där natten. Ingen skulle tro mig. Man skulle bara skratta åt mig.
Senare har jag tänkt på händelsen många gånger, men aldrig riktigt kunnat klargöra om jag verkligen såg henne, eller om det var en skapelse i en fantasifull pojkhjärna.
Men den stora näsan stämde, och jag hade inte hört berättelsen förrän flera månader efteråt.