Mörkret ligger som tätast. Veckan efter nyår

Som vanligt har jag sparat brevet. Inbjudan till gratis kryssning. 

Boka själv när du vill åka.

Efter lite konfererande hittar vi ett par lämpliga dagar att vara borta.

Varsin ryggsäck med nattkläder och tandborstar och , tja det nödvändigaste packas.

Den lilla familje spillran sitter på Donkan vid slussen och äter sig mätt på land innan vi vandrar ner mot vikingterminalen. Som för 15-20 år sedan. som förr.

Skratt och pekande, kramar, möten och förväntan i en människosallad av förväntan. Människor från snart sagt en hel värld. Värmen möter oss i incheckningshallen  i ljuset av reklam och instruktionsskyltar.

Efter en stund sitter vår egen lilla familjespillra i vår hytt , det gamla med det nya, och ett stillsamt kluckande skratt av lite bus och lite mys.

Påsar prasslar och burkar pyser, där vi ligger på magen och tittar ut i skymningen och pratar minnen från andra resor och andra tider. " Det är ju en tidsresa" säger sonen. Ja det är en tidsresa genom skal efter skal. 

Vandringar runt på båten enskilt och i varandras sällskap tar sin tid, att beskåda det glittrande varuutbudet, det stillsamma folklivet så nära efter julhelgen. Några familjer sitter och pratar uppe i nattklubben tidigt på kvällen, och barnen dansar på dansgolvet medans kulörta strålkastare målar upp ett blommönster över deras huvudet och musiken spelar.

 På morgonen möter oss ett grådimmigt Helsingfors som varken är kallt eller halt.

Broddarna åker ner i ett sidofack.

Förundrat möter vi det stora tivolihjulet med blåskimrande glashytter. Visst är det Tovejanssonskt. Ja som direkt från en Muminsaga. 

Pojken som nu är en man stannar och fotar hotellet där han en gång satt på terrassen och åt frukost året när mormor dog. Här satt vi säger han. Bara några parasollfötter står i ett hörn.

Efter en stund hittar vi fram till konsthallen där vännerna väntar. Det känns så ljust och glatt och så mycket NU. Konstnärinnans alla sommarfärger och klara ljus, paradisiska trädgårdar och godmodiga kattporträtt genomlyser våra vintriga själar. Och teknikpratet spelar som ett snabbt viskande staccato mellan oss.

När vi fyllt våra ögon till bredden med sommar kan vi lämna det vackra huset och finna oss en lunchrestaurang där vi kan sitta i ro och tala vidare om allt gammalt och nytt som vänner gör.

Och när vi sent omsider vandrar ner genom centrum till hamnen är det sakta och uppfyllda av något större som vi inte riktigt orkar sätta ord på.