Lösryckta episoder ur ett vardagsliv – Del I


Gunnar Stålbäck satt väl tillbakalutad i sin fotölj i vardagsrummet. Fotöljen var en pistagegrön 60-talsmodell som med en ergonomisk måttstock alldeles säkert skulle bedömas vara för kort i ryggen och därmed ej att rekommendera. Sådana ting var dock ej av känd natur på det glada sextiotalet och således hade Gunnars fotölj åldrats något hårt i den meningen. I övrigt var den av utmärkt kvalité och alls ej nedsliten trots flitigt bruk. Gunnar var en man en bit över de trettio med lätt stigande hårlinje, i övrigt mycket ungdomliga drag, främst i ansiktet. Hållningen var något slapp när han inte gjorde en medveten ansträngning för att sträcka på sig och se ståndaktig ut. Från sitt lägenhetsfönster spejade herr Stålbäck – fortfarande ungkarl – ut över ett höghuslandskap. Scenen var sedan tidigare väl bekant och var av ringa intresse, det var annat som tog upp Gunnars tankeverksamhet denna onsdagskväll. Timman var ej sen men ändå sen nog för att alla praktiska göromål för dagen var avklarade – tjänsteärenden, mat och dryck, nödvändiga telefonsamtal, vattnandet av växter med mera. Detta gav tid över för avslappning och reflektion, något Gunnar gärna hängav sig åt när han vistades för sig själv. En dag som de flesta, tänkte han utan att lägga något särskilt värde i observationen. Omständigheter och således humör var av för god karaktär för att låna sig till dysterhet och melankoli. Inget speciellt alls idag, gick funderingarna, men spännande av ett mer vardagligt slag. Visst har man träffat på en och annan av de många medresenärerna på livets stora resa, det är ett som är säkert, hummade han. Han log för sig själv, ett välvilligt leende. Inställningen till andra människor var i teorin ljus, i praktiken mera ansträngd. Kanske var detta grunden till att hans tvårummare inte delades med någon utöver katten S. Så hette den, S. Katter besväras inte av deras namn hit eller dit, att ingen annan katt någonsin hetat S gjorde inget. Det var ovidkommande för djuret och praktiskt för Gunnar, fördelaktigt för alla inblandade parter. En halvtimme styvt flöt förbi i den andan, ända tills hans tanke fastnade vid något som skett tidigare under dagen.


****


Efter avklarat arbete hade Stålbäck promenerat hem till en god vän som mer än gärna bjöd på kaffe, konjak och gott samtal. Många viktiga och djuplodande spörsmål hade avhandlats under några timmar. Hela poängen med tanken som fångade Gunnars uppmärksamhet låg i hur lite detta långa och djupa samtal bjöd in till eftertanke och begrundelse. Det var en till synes helt trivial händelse på hemvägen som kom att djupt konfundera honom. Till fots, med lite konjak innanför västen sprang han på två bekanta på gatan. Mette och Jon vinkade glatt, det var hej, hej igen och hallå, vad roligt, det var längesedan! Hon var halvdanska, han halvnorsk, bägge väl införlivade i svenskt sällskapsliv och tradition. Bekanta var hans beskrivning, de hade med sannolikhet beskrivit Gunnar som en vän. Måhända inte en nära vän, men en vän. Det är en avgrundsklyfta som separerar dessa två små mänskliga kategoriseringar.

Gunnar höll på sätt och vis bägge dessa två bekanta i högt anseende. Hon var bedårande vacker med ett ledigt och älskvärt sätt, han charmig och belevad till synes utan gräns. I Gunnars sinne var de urtypen för någorlunda framgångsrika och lyckade människor, medelmåttor extra plus. Han kunde fantisera i timtal om människor som dessa. Hur han lyckades vinna hennes hjärta i något av tusen olika scenarion, hur han blev bäste vän och förtrolig med honom, eller för den sakens skull, hur Jons liv blev Gunnars. Men där, någonstans inbäddat i fantasin, uppstod dissonansen. Mette och Jon var liksom obegripligt levande, deras liv omöjliga för en vanlig dödlig att matcha. Ständiga resor, fläng i karriär och sällskapsliv, äventyr och utmaningar. De skrämde honom, deras samlade Cvn tornade upp sig som något mytiskt, nästan gudalikt. Dock, i samma tag så tedde sig deras liv så torftiga och befriade från djupsinnighet och sann mänsklighet att det tedde sig patetiskt. Sådant gödde Gunnars trubbiga relation till släktet människan. Han svor för sig själv, ”-Att det ska vara så förbannat kluvet, dessa människor simmar i hav av guld och krälar i dyn på en och samma gång inför mitt inre öga, hur kan det vara?” ”Mette och Jon, de är som livet är mest, en satans paradox, ett maskhål som faller in i sig självt och försvinner varje dag i evighet. Verkligheten hänger löst fladdrande i en tvättlina, spänd mellan två ytterligheter. Gott och ont, liv och död, sant och falskt, plus och minus.”
Obegripligt, suckade han. Hela tankeförloppet hade spelat ut sin roll och Gunnar gäspade, nollställd men ändock inte helt missnöjd.