En knappnål faller i Oymyakon
och eldarna släcks i björnvaktarens stuga
obemärkt övergår ljuset
till en form vilken inte längre fäster sig vid ytor

fotavtrycken som löper utmed den skövlade kuststräckan
djurhudarnas fräna lukt
försöken till synkronisering av tidsbegreppen
allt visar sig nu vara en synvilla

moderstjärnan kommer slutligen implodera
in i sin egen mjölkvita pupill

om någon borde anat detta så vore det väl jag
dolt i mitt sinne vilar fragment av nedkomsten
diffusa fragment vilka aldrig funnit sin rättmätiga plats

ibland glimtar de till
jag fylls då av en längtan att göra mig till ett
med mänskligheten
men lika snabbt infinner sig vankelmodet
och den kluvna tungan igen

smittbärarna säger om sig själva
att de är den gudomliga godheten förkroppsligad
de menar att de äger en förfining
som berättigar dem till ett liv värt mer
än den egna kroppsvikten i guld och myrra
jag brukar tänka att de inte är i kontakt med sina svagheter
deras påstådda godhet kan tolkas som ett substitut
för något mer krävande och avgrundsdjupt

det naturliga urvalet existrerar inte
de underutvecklade frambenen och det kraftiga käkpartiet
har alltid stoltserat som vedertagen symbol för makten
och fullkomligheten
polstringen kring de sylvassa utskotten
är endast ett sätt att avväpna och dupera

när jag lägger örat mot narvalens uppsvällda buk
kan jag urskilja dess intentioner
det borde finnas en väg ut
en väg bort från alla dessa villfarelser

moderstjärnan pulserar
knappnålen faller genom en oändlig rymd.

om en bit av skelettet avlägsnas störs själen
om en bit av själen avlägsnas
står fundamentet till synes orört

och jag har aldrig befunnit mig så ensam
som i Oymyakon.