Säg mig, Vendela
känner du metallsmaken i ditt hår
känner du silverfiskarnas ivriga rörelser inuti din mun
att de vill ut men att du inte får låta dem ut

säg mig, kan du känna någonting alls
Vendela bendela bindelbång

trodde du att du skulle kunna tala
trodde du kanske att någon skulle lyssna
då trodde du fel

allt du rör vid blir så fel
varför skulle vi annars vaka över dig
säg oss det, du Vendela, om du kan

så slut nu även ditt öga
sy ihop din blick med tunneltrådarna
låt tisteloljan blandas med spott i ditt svarta blod
och känn, Vendela, hur fisksilvret gnager din kropp tom
känn detta och låt dem gräva sig djupare i ditt inre skinn
känn dess knivsmala löpen bukta sig både inåt och utåt

du känner dem och de känner dig
de har sina gångar liksom valfångarna har sina
du får bara låta det vara så, min kära Vendela

men vi kommer att hålla dig för skyldig, det ska du veta
kvinnorna kommer att anklaga ditt huvud
männen kommer att håna ditt hjärta
för de ser inte det du ser
de hör inte det du hör

du är fortfarande som ett barn
och du måste nu en gång för alla vilja förstå, Vendela
att det tjänar ingenting till att försöka förklara
nu när alla dina ord krälar ljudlösa
nu när alla dina egensinniga tankar förvandlats till ordlösa
jordelösta silverfiskar

du ska dock minnas denna stund, Vendela bendela

vi kommer alltid vaka över dig
du ska inte låta dig översköljas av tvivel
ty ingenting av allt har ännu hänt
ingen har varit här
alla människor du talade med är egentligen en enda
och denna enda människa du talat med är du själv
du har alltid talat med dig själv
eller mot dig själv
ingenting annat

om du kunde se och känna det jag ser, Vendela
så skulle du nu också förstå att ditt öga är och förblir slutet.