Väggarna i rum sju når inte ända upp till taket
föreställ dig detta
en glipa himmel som ingen annan kan se

där vajar Vendela stilla bakom tigande lärft
där slås de blå märkenas tystnad mot blekt linne
och tanken synas bakom molnen

en dag ska hon låta sig lyftas uppåt och obekymrat
pressa sin kropp mellan råspont och nock
ut genom det som ingen kan se
tio centimeter glömska, tillfogad

så ska det en gång bli

tills dess
på rygg
död fluga
varp med inslag av dammig kammare
föreställ dig detta
tuskaft, enkel bindning
en över och en under
en över och en under

hennes vaksamma öga ut över ägorna

där går far i långåkern
han späntar tunna stickor ur sina lika tunna ben
som tjärved
i hopp om bättring.