Hunden är död
död är hunden
och jag var där när hunden dog

jag såg hur det gick till när livet försvann ut ur hunden
det var det stora Magellanska molnet
som sänkte sin kropp ned genom gränderna
och kvävde allt som skulle kunna liknas vid detta
att vara hund

med sin gråluddiga vätgaslunga
överrumplade molnet hundstjärnans pulserande inälvor
sanerade minsta spår av spiralstrukturer
och interplanetära magnetfält

det var en märklig upplevelse
trots att jag befann mig
på ett avstånd av femtiotusen parsec
var kraften i händelseförloppet så enorm
att jag därefter aldrig kunnat kringgå tanken
på dess eventuella konsekvenser

när jag nu låter mina händer röra sig
fram och åter i den tomhet vilken uppstod efter det
som bevisligen kommit att betraktas som varandes en hund
kan jag inte låta bli att fundera över
intentionen hos de genetiska betingelser
vilka i begynnelsen lyckades med bedriften
att sammanfogas till just denna livsform

vilka specifika egenskaper skiljer hund från människa
är det den täta pälsen de känsliga trampdynorna
eller det djuriska skallet

kanske kan det vara så enkelt som så
eller vilar differensen mer i själva rörelsemönstret
och i sinnenas konstitution

om vi jämför hundens sätt att förhålla sig till omvärlden
med människans sätt att undvika att förhålla sig
till någonting alls
är det en ändamålsenlig skillnad
eller endast en humanoid defekt i perceptionsförmågan

skulle denna min tvivlande lekamen med lite övning
kunna röra sig likt en hund
och skulle en hund förmå sig gå och tala
så som jag stundtals förhäver mig
i mina försök att för omvärlden påvisa mina mänskliga drag

om Gauss lag en dag kommer att luckras upp
av sina egna anomalier
vågar jag drista mig till att tro
att gränsen mellan djur och människa
övergår i en alltmer diffus sfär
den instrålande värmeenergin
med påföljande rekonnektion
kommer på sikt att framstå
som ett utvecklingspsykologiskt
och fysiologiskt ofrånkomligt faktum

nåväl
hur kan jag med säkerhet veta något alls
om dessa överjordiska ting

det jag kan förstå är att hunden är död
att död är hunden och att jag var där när hunden dog

konsekvenserna av hundens död
är ännu icke fullt överskådliga

men i döden skiljer sig inte hunden från människan
ej heller människan från hunden
efter det tillstånd vilket vi människor ofta väljer att kalla livet
löper vi sida vid sida med djuret
med hunden
genom natten rider vi galaxerna
flämtande och törstande efter något mer
något annat

jag tänker på allt detta
när jag om kvällarna skådar den döda hundens blanka öga
bakom molnet – ”Corona Canis Mortem”

femtiotusen parsec är trots allt en ytterst liten sträcka
vi är alla en spott i rymdhundens stelnade käftar
och en förbisedd nanotesla i det universella partikelflödet.

Det finns därmed inget att vara rädd för.