Det var en dikt om dina ögon, så mycket minns jag.
Något om bottenlösa bruna.
Men vegetarianer äter inte fisk,
så restaen har trillat i glömska.

Jag ville ge den till dig
ville att du skulle läsa, och se det jag ser
allt det där jag tror du har missat.
Skönheten i dina själspeglar.

Alla ord som aldrig sas, allt som minnet sållar bort
vart tar det vägen?
Min glömska var en dammsugarpåse
i en röd elektrolux.
Orden surrade virvlande omkring i tänkevärlden en sekund
men innan de hunnit fångas av en kulspets
regnade de ner
ordsmulor och tankedamm
på skrivbord golv och dataskärmar

Och trots att ord och minnen blir till stoft och damm
lämnas alltid ett spår
och varje öga vi möter
sätter sitt avtryck, intryck
formar

Jag vet fortfarande att där långt borta
bakom en annan dataskärm
sitter dessa bottenlösa bruna, och bakom dem
en flicka
med sin hand i min våta betong
sina fingrar i min lera