Hon kämpar, lever och andas.
Ett hjärta som trasats sönder och blivit omplåstrat så många gånger.
Tårar som runnit och gömts bakom kupade händer eller bara tyst gråtit i kudden.
Hon hade sett på rosorna som nått vackert, men nu när hon ser på dom är de inte längre blodröda inte doftar de längre heller.
Hon tog dem,lät blodet rinna mellan hennes fingrar,lät kärleken dö inför hennes ögon.

Aldrig mer skulle rosorna symbolisera kärlek.

De var döda, precis som du och jag!