Nu har jag uppträtt klart i denna patetiska teater.

På denna scen ni tror jag står på.

Ni tror alla att jag bara figurerar i en simpel scen!

Jag står endast,
och,
bara upp rakryggad upp i min egen film,

oavsett vilka filmhjältar ni andra har.

Ni ser scener där ni alla tror,
att ni kan regissera mitt liv.

Jag behöver inga regissörer.

I min film.

i mitt liv.

Är jag min egen regissör.

Jag är min egen Kaurismäki,

och Fellini.


Detta bestämde jag för årtionden sen.

Oavsett vad som händer.


Nu har jag talat klart.

Orkar inte tala mer!

Emedans ni aldrig slutar att försöka forma mig.


Jag kommer att vara regissör till min egen död,

det vet jag redan nu,

jag vet.


Jag kommer inte att hoppa från min scen.

Men jag kommer att hoppa ut i det intellektuella,

dit där någon förstår mig.

I en hydda,
på en udde,
i Myanmar,
i en hängmatta,
med bara mina böcker,
mina manus,
mina texter,
och endast en gitarr,
min Levin.

Och slippa allt detta formande av mig.

Slippa,

att ni tror att jag är en idiot.

Slippa,

att när jag

för

så kallade,

intellektuella samtal.

Slippa att,

bli idiotförklarad.

Slippa att bli så missförstod.

Jag blir så sårad.

Jag vill bara slippa att bli kallad,

för en av de missförstådda.

När jag vet,
att ni vet,
hur påläst jag är.

Jag vet att jag är korkad,
men jag är inte dum.

Oavsett vilket,

vet jag,

att jag alltid kommer att vara,

en av de,

missförstådda.

Jag regisserar min egen film,

mitt liv.

Jag behöver inga finansiärer,

till min livs film.


Jag bekostar min egen film.

Jag är min egen regissör.

Jag är min egen

Roy Andersson.


Kitara soi!
sitä aina luottan,
Se ei koskaan minua pettää!