Klädd i sin vackraste klänning
i sitt mest ansträngda leende
i sina längsta fransar
Hennes hår faller
som änglars
som ett dansande vattenfall
om än oset från middagen
viskar i hennes hår
att hon var trött
på sin menlösa biroll

Bakom samhällets kulisser
hänger hon livlös
Rättesnaran låg
sedan länge redo runt halsen
som en orm
Långt bort från scenen
långt bort från salongen
från applåder och erkännande
tynar hon bort
lika tyst och osynlig
som när hon kom