När insikten kommer så slår den till med full kraft, tårar trillar för min kind. Allt har sin tid och allt har ett slut, det gör så ont. Min tid tar nu slut med den jag hållit kär, vi strulat ett tag trots att vi flyttat isär. När villkoren ändras och vi ej mer spelar på samma lyra så är det svårt att vänskapen ha kvar.

Jag längtar bort från all smärta och sorg därför har jag nu bestämt att inget mer får såra. Jag vill inte släppa taget för jag inga vänner har, ensamheten är min rädsla och håller mig därför kvar. Magen säger detta är så fel men huvudet håller inte med, hon säger att hon vill vara min vän för hon trivs med mitt sällskap men inte pirret kvar. I min värld så är vänskap byggt på ömsesidigt spel men icke denna gång. Jag ger och ger men får ingenting mer, hoppades att vår vänskap skulle bestå men så är inte fallet.

Att känna sig utnyttjad i situationen är ingen skön känsla, jag tror nog egentligen inte att jag utnyttjas men känslan räcker för att insikten att detta inte är bra för mig. Varje kväll hon kontakten tar med ett sms eller två, hon tar första steget men slutar lika fort. Jag väntar och längtar efter denna kontakt men blir alltid besviken då det åter är på hennes villkor.

Alltid jag som frågar om vi ska träffas, trots detta så är det hon som tar kontakten då kvällen kommer. Vad är det för spel som spelas är en fråga jag ständigt ställer, insikten gör ont men detta kan inte få vara. Jag vill släppa taget jag tror hon vill likaså men ändå dras vi till varandra då och då. Tårar trillar för min kind då insikten slår till med full kraft…..