När mina tankar vandrar,
för att du mig klandrar,
vet jag inte om det är av misströstan,
eller av önskan....

Att balansera på stig med ojämna steg,
i naturens nu så bleka, tysta teg.

Jag brinner av rastlöshetens drivkraft,
där kärleken torkat, men söker förståelsens saft.

Var finns oasens tydliga karta till harmoni,
till spåren med du jag o vi..... 

Orden stannar, inga passar att släppa fritt,
tårögda ögon, stelnade kinder stänger kärlekens mitt.

Konstiga backar i logikens magi,
skapar vilsna spår med tragedi.

Jag vill ju föklara mitt hjärtas röst,
som alltid förr tätt intill ditt bröst.

Vill känna forna värmen och kraften av oss,
utan att vilsna tankar lodar, tonar och far loss.

Ge mig kraft som talar klarhetens Afrodites härlighet ,
genom telepatins närhet för fram kärleken i ljusets hastighet.

För visst är vi väl ändå allt i tidens turbulens,
som hittat varann, vi var ju överens....