Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Men visst vacklar även jag i frågeställningen ...


Varför jag väljer att stanna kvar ...

... är nog den fråga
på vilken jag ej
ens inom mig själv
finner något entydigt svar ...

Men 
inte för
att svaret 
är oklart i sig ...

... snarare det
att det är
alldeles för självklart
för mig ...

I nästan allt
jag gjort
och eller engagerat mig i
under hela mitt liv
har jag den absoluta
möjliga toppnivån nått
innan jag valt att avsluta
och till
någonting helt annat
vidare gått ...

Visst är mina älskade barn
något som håller mig kvar
men det finns
också andra saker och ting
som mig ännu lockar runt omkring ...

Kanske det nu så är
att jag känner att
jag ännu ej är helt färdig
med allt det jag vill få
göra klart innan
jag vidare går
till nästa nivå ...

Eller så är det kanske så
att jag helt enkelt 
ej ens förmår
att lämna 
ens livet i sig
om jag ej först känner
att jag nått den topp
från vilken
jag vidare vill gå ...

Och så
är det ju också det där
med dig
som är ämnad för mig ...

... Din frånvarande närvaro
här hos mig
är liksom ej 
på något sätt och vis
för mig okey ...

Ty det är 
så väldigt många minnen
och njutbara stunder
jag vill få uppleva 
tillsammans med dig ...

... vilket i sig
är ett tillräckligt skäl
för att stanna kvar
och förbli här
ännu ett litet tag,
för mig ...




Övriga genrer (Drama/Dialog) av Peter Stjerngrim VIP
Läst 475 gånger och applåderad av 29 personer
Publicerad 2015-02-25 08:17



Bookmark and Share


  Mia Bergenheim
Vackert, ensamt, lite sorset och samtidigt hoppfullt. Får en känsla av Karin Boyes dikt "Ja visst gör det ont":

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
2015-02-25

  Hans Christian
"Ty det är
så väldigt många minnen
och njutbara stunder
jag vill få uppleva
tillsammans med dig …"

Kommentar överflödig: Får dock en känsla av underlägsenhet och inspiration..samtidigt - Ambivalent.

Får en visuell bild av tangenter som trycks ner mjukt med eftertanke. Själv hamrar jag vilt och hårt på dem - det kan ibland fungera men oftast inte.

Bokmärkes: Men alla dina texter borde bokmärkas… så är det bara. Och kanske det säger lite om mig...
2015-02-25

  P-E-H
Längtan, som Linda skriver, men också ett konstaterande att det inte är dags än... det där som kommer att ske.

Välskriven dialog med dig själv.
2015-02-25

    ej medlem längre
En längtan till det som ännu inte skett..tyder jag här.. Väl förmedlat!
2015-02-25
  > Nästa text
< Föregående

Peter Stjerngrim
Peter Stjerngrim VIP