Men visst vacklar även jag i frågeställningen ...
Varför jag väljer att stanna kvar ...
... är nog den fråga
på vilken jag ej
ens inom mig själv
finner något entydigt svar ...
Men
inte för
att svaret
är oklart i sig ...
... snarare det
att det är
alldeles för självklart
för mig ...
I nästan allt
jag gjort
och eller engagerat mig i
under hela mitt liv
har jag den absoluta
möjliga toppnivån nått
innan jag valt att avsluta
och till
någonting helt annat
vidare gått ...
Visst är mina älskade barn
något som håller mig kvar
men det finns
också andra saker och ting
som mig ännu lockar runt omkring ...
Kanske det nu så är
att jag känner att
jag ännu ej är helt färdig
med allt det jag vill få
göra klart innan
jag vidare går
till nästa nivå ...
Eller så är det kanske så
att jag helt enkelt
ej ens förmår
att lämna
ens livet i sig
om jag ej först känner
att jag nått den topp
från vilken
jag vidare vill gå ...
Och så
är det ju också det där
med dig
som är ämnad för mig ...
... Din frånvarande närvaro
här hos mig
är liksom ej
på något sätt och vis
för mig okey ...
Ty det är
så väldigt många minnen
och njutbara stunder
jag vill få uppleva
tillsammans med dig ...
... vilket i sig
är ett tillräckligt skäl
för att stanna kvar
och förbli här
ännu ett litet tag,
för mig ...