Det blåste den dagen
Trädens kronor
De var som vajande skelett
De sträckte sina grenar mot himmelen
De bad om en stillhet

Vi bad också om stillhet
Den fanns inte mellan oss
Våra armar var som trädens grenar
Men vi visste,
att svaret inte fanns att få

Vi gick där
Tysta sida vid sida
Hoppades att vinden blåste oss därifrån
Ingen av oss ville stanna
Vi ville båda därifrån
Ingen av oss gick

Vi satt fast
Likt fångade i ett nät
Ju mer vi försökte fly,
desto mer fastnade vi
Vi var kvar
Båda två
Men båda ville vi gå