Transparent är hennes hemliga andranamn. Hennes skugga har suddiga kanter och stället där hennes hjärta sitter börjar blekna ut, eller är det ljuset som är dåligt? Nej, det är för sent för att tro på möjligheter nu. Någonting sliter upp kanterna på hennes själ, bit för bit, gör henne suddig och söndertrasad på insidan. Universums krafter vill inte att hon ska vara hel.

Hon tittar upp mot natthimlen och riktar blicken mot stjärnorna som hon vet att hon aldrig kommer nå. Ändå ler hon. Ett ljusgrått rökmoln lämnar hennes bakåtlutade huvud som hon vänder mot stjärnorna. Kanske, tänker hon, kanske lämnar alla trasiga partiklar henne för destination stjärnorna bortom denna värld om hon skjuter iväg dem i en vacker rökraket. Överlevnadsinstinkten slår till mitt i missären, det kanske fortfarande går att rädda någonting från det sargade krigslandet hon bär inom sig? Partiklarna kanske helas bättre utanför hennes kropp och själ, eller så elimineras dem innan deras långa färd är över i takt med att den ljusgrå röken sakta dör ut. Hon andas in, fattar mod, blåser. Det är nu det gäller. Tar i för allt hon är värd, för allt hon hatar hos sig själv och för allt hon önskar ska försvinna ut ur henne.

Partikel för partikel. Snart finns hon längre. Hon ler ändå, om än blekare och blekare, innan hon suddas ut och försvinner in i natten.