Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Limbo. 17/1 2013


Porslinsdockan utanför dockskåpet

Porslinsdockan ligger på golvet bredvid det pastellblå huset där hon hör hemma. Det var ingen som kluffade ut henne, men det var heller inte hon som hoppade ut. Ingen vet riktigt hur det gick till, men plötsligt så låg hon bara där. En liten del av hennes finfräkniga kind har gått sönder och ena armen är något skev. Hade hon kunnat gråta så hade hon nog gjort det.

Det är inte det att hon vill att världen ska försvinna. Där hon ligger helt hjälplös på golvet och tänker "fuck everything" så önskar hon sig hel igen så att hon kan få vara en del av världen där inuti, men hon orkar inte laga sig själv. Inte nu. Inte när världen bara ränner iväg och hon halkar allt mer efter. Hon vill bara trycka på paus. Pausa världen precis så som den ser ut just då, i sin fina dockskåpsvärld. Låta invånarna i dockskåpet få vara precis där de befinner sig för stunden och inte slitas ut eller förändras. Så att världen där befinner sig i något sorts vakuum där allt kan bevaras precis som det är på obestämd tid. Det är ingenting fel där inne, hon vill befinna sig där men hon måste få tid till att hela först. Hon behöver pausa nu för att komma ikapp och orka, för att laga alla trasiga delar av sig själv. Dagen hon trillade ut ur dockskåpet var nog dagen hon helt enkelt slutade att passa in i världen, och det var även dagen hon gick sönder på obestämd tid.




Prosa av Prepilog
Läst 204 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2015-03-11 23:27



Bookmark and Share


  walborg
En lysande liten novell med massor av tolkningsmöjligheter och symbolik
2015-03-11
  > Nästa text
< Föregående

Prepilog
Prepilog