Depression utan ände. 6/12 2012
Den eviga vinternGår samma väg som alla skolbarn som går i mellanstadiet trots att jag är nitton år gammal, de går samma väg som jag gick för åtta år sedan. Jag vill tänka att jag hamnade här av ren slump just idag men jag ska faktiskt någonstans. Inte till mellanstadiet dock. Jag ska till ett ställe som bär en lika tjock melankoli över sig som den blott halva metern snö som ligger över Stockholm just nu. Snön är lik melankolin ändå, den går att tränga igenom ibland, men den går aldrig bort under vissa säsonger. Man måste bara härda ut och vänta till våren. Om det någonsin blir någon vår för min del, det känns som om jag lever i en annan värld där det bara är vinter. Å r e t o m.
|
Nästa text
Föregående Prepilog |