En värme sprider sig blixtsnabbt i själen som befinner sig någonstans bortanför min kropps existens. Skalet av mig är iskallt, till och med min hand som vilar ovanför hennes. Men det gör ingenting. Insidan av mig hettar till, igen, igen och igen i takt till någonting ömt. Källan är ett par mjuka läppar mot mina.
Igen, igen och igen.

Vi står högt uppe över Stockholm på dygnets bästa tidpunkt. Det är den perfekta platsen för en laddad filmscen utan publik och jag tänker bara att jag vill vara huvudrollen tillsammans med henne. Från utkiksplatsen står vi näranära och räknar lyftkranar under världens finaste himlavalv. Det är ungefär det sämsta tidsfördrivet någonsin, alla kategorier. Så länge man inte är en lyftkransräknare förstås. Men det fungerar ändå, för ingen av oss vågar göra det vi egentligen vill. Vi kommer aldrig överens om hur många kranar det är, hjärtat dunkar ganska fort nu och jag glömmer bort vilka jag har räknat med och inte. Näranära blir till närmare, närmare blir till närmast. Närmast blir till underbart under sekunden jag låter all min feghet gå ur kroppen.

Tittar upp och ser henne le, lite genant kanske men ändå så nöjd. Bakom henne dunkar stadens puls i en lugnande rytm på andra sidan vattnet medan vi befinner oss i något slags avlägset vakuum. Slutscenen är här och den frånvarande publiken applåderar tårögt. Vi blundar igen, lutar oss framåt.
Igen, igen och igen.

(Alltid, alltid, alltid.)