Två sammanflätade händer
Två blottade själar
Två unisont förenade hjärtan som dunkade som ett.

Hade vi två varit en teaterpjäs i denna stund och de nästkommande fyra timmarna hade jag inte jag tvekat till att köpa en biljett på första parkett för att gråta ut varenda del av mitt bräckliga tonårshjärta och själ. Vi hade varit de som allas ögon vändes mot när ridån gick upp. Som strålkastaren riktade sitt ljus på. Vi hade varit huvudrollerna alla drömde om att få spela. Detta är någonting jag trodde att min själ endast skulle få uppleva i en konstform som inte inkluderade mig själv. Men ridån kommer aldrig att gå upp.

Vi gestaltade den vackraste av konst
i vår egna lilla pjäs, inför en tom publik
Med den magiska natten som stängd ridå.