... och att få bli sedda
i verklig mening
i någon form av
synliggörande förening
är ej svårt att förstå
på något sätt och vis ...

Men när jag 
ser mig omkring
och tvingas bevittna
vad människor 
är beredda att göra
för att få bli bekräftade
i någon form av rampljus
lite mer publikt ...

... väcks frågan

- Men till vilket pris?

Det känns som om
själva bekräftelsen
och att den blir bevittnad
är ett självändamål i sig ...

... Inte vad som sedan
kommer hända
när ridån till det publika
gått ner
och allt det storslagna
i ögonblicket är till ända ...

Men om man 
ej har någon tro
på att det en mer
långsiktig framtid finns 
är det visserligen förståeligt
att det väsentligaste blir
att göra någon form av avtryck
som någon mer än man själv 
åtminstone för en tid minns ...

Det som gör så ont
när jag bevittnar
det som händer och sker
är det faktum 
att det i grunden
är så oerhört lite som behövs
för att dessa människor
skulle kunna känna sig
såväl bekräftade som sedda ...

... men trots 
att priset för de insatser
som behövs är 
i det närmaste noll och intet
är det alltför få
som ens är beredda
att tänka tanken på
att man måste bjuda till
på och utav sig själv
för att också kunna 
någonting tillbaka få ... 

Hoppas outtröttligt
på att det kommer till
att bli en attitydförändring
även om jag allt medan tiden går
ser hur undantagen alltmer 
blir till huvudregler
som i hela vår gemensamma existens
gräver allt djupare sår ...

Men kanske 
kanske om vi blir fler
som sprider tanken
jag här förmedlar 
så kanske 
det blir till
mer uppmärksammade spår ...

... och att förändringen
till slut åtminstone 
allt fler börjar nå ...