Och hon la försiktigt kyssen åter, i livets innersta ficka. Där skulle den med längtan gnaga tills det återigen blev gryning.

Den, av egna händer skapad - näven - slog hårt över bröstet och dagen blev henne åter. Kroppen sjönk genom, djupt ner i sig själv och tankar tunga som bly byggde osynliga bon ovan hennes axlar.
Och för första gången på dygnets avklarade timmar kände hon viljan att äta, hungern hon i ren förvirring låtit falla i glömska. Hon mindes så hur hon skulle göra för att andas - utan att skaka.


Tills det var dags, att bli strypt igen
från insidan